Aftonbladet – 22 juni 1846, sida 3

na om den gama satsen: cuique suum. ———— tf (Insändt.) Om plats i Tit. tidning för nedanstående anhålles ödmjukeligen. Genom fönstret på en låg koja i B:s församling skådade fattigdomen in, och ut måste de skåda kojans arme barn för att få bröd. Ut vandrade då en gosse, att gå nödens väg; men nödens väg och brottets stig de gå hvarandra nära. Så kom detta vemodets barn till L:s tingsställe och gästgifvaregård i E:gs län. Jemte föda fick gossen der nattherberge. Om morgonen då han skulle lemna stället, var han ensam i rummet. Såg sig omkring. fann tvenne silfverur på ett bord, tog dem och gick. Kort derefter saknades uren, gossen misstänktes för tillgreppet, eftersattes, upphans och innehade uren. Gråtande erkände han förbrytelsen; sade att detta var bans första afväg in på brottets stig; men att det måtte kunna blifva den sista; anhöll vid ransakning, som anställdes med honom semma dag å tingstäliet, emedan händelsen inträffade under pågående ting, att ban måtte förskonas från andra brottsliges sällskap i fängelse, vemedan de kunde i grund förderfva honom). Gossen dömes till kyrkpligt och 30 rdr böter, eller i brist deraf föngelse vid vatten och bröd. — Gossen förklarade sig nöjd med sin dom och förnyade blott sin förra begäran. Erter rättegångstimmans slut upphallade domaren kronolänsmannen och lemnade honom böterna för gossen, tillika med uppdrag, att förmana gossen till en bättre vandel. Man kan nog länka att detta hedrande drag af domaren äfvensom kronolänsmannens att efterskänka sin målsegareandel, skulle djupt inverka på det ännu böjliga barnasinnet; också lofvade gossen, att, eburu nära en nödens väg och brottets stig gå hvarandra, skall han dock, äfven om han alltid skall nödgas gå den förra, aldrig beträda den sednare. Många flera ädla handlingar af häradshöfding 5—g kunde anföras. Ofvan anförda må göra nog att vittna om en man, som sjelf önskar bestå inör en högre Domare.