Aftonbladet – 20 juni 1846, sida 3

nådiga pröfning. BLANDADE ÄMNEN: — EN MYSTIFIKATION. Nyligen har på bok handlaren Campes i Hamburg förlag utkommit et verk öfver Österrikes finanser, som är författad: med djup sakkännedom och har väckt mycket uppseende, I Wien hafva vederbörande likväl sett detta arbete med stort misshag och ansträngt sig på det högsta för att kunna få reda på den okände författaren. Man misstänkte att boken blifvit skrifven i Prag, och til! följd deraf anbefalldes chefen för hemliga polisen derstädes, hr Mudht, att söka efterforska författaren. Alla hans försök blefvo likväl fruktlösa. Han fick då befallning att resa till Hamburg, och se till hvad som kunde utletas hos förläggaren. Mudht for; men någon annan hade gått honom i förväg och varnat Campe. Anländ till Hamburg, under ett annat namn, besökte han Campe, köpte ett exemplar af den nya skriften. Han återkom följande dagen, berömde verket på det högsta, och önskade nu blott att få veta hvem den förtjenstfulle författaren vore, som verlden hade att tacka för detta intressanta och nyttiga verk Campe och visade sig mycket smickrad af det bifall. som hans förlagsartikel rönt; men författarens namn sade han sig icke våga uppgifva. Den nyhetsälskande fremlingen anmärkte; att knappast någon annan än en österrikare skulle förmått skrifva ett sådant verk och tillade gissningsvis att det tilläfventyrs kommit från Prag. Campe tycktes härvid bli öfverraskad, men hemtade sig och förblef lika förbehållsam som förut. Efter flera dagars utbyte af höflighetsbetygelser och andra förtroenden, blef den resande slutligen en afton inbjuden af Campe på tö. Nu tog han tillfället i akt att förnya sina loford öfver skriften och bestorma Camp2 än en gång med frågor efter författaren. I ett upprymdt ögonblick förklarade ändtligen Campe att han väl kunde anföriro den önskade upplysningen åt en så frisinnad man; men på hedersord likväl, att uppgiften icke måtte komma vidare; han tillade derefter hvistande: Manuskriptet är verkligen ifrån Prag, alldeles som ni gissat; men hvad icke mången torde ana, är att det har till författare ingen mindre person, än sjelfva chefen för hemliga polisen derstädes, hr Muhdt. — Frågaren bleknade vid detta svar; han misstänkte ej Campe för att känna något annat namn på förfaltaren, och skyndade nu att upplysa honom om sitt misstag, genom att öppet presentera sig såsom Hr Muhdt sjelf. Det var nu Campes ordning att visa sig bestört; men Muhdt förklarade sig i alla fall så interesserad af boken, att han önskade köpa hela den oförsålda upplagan. Cempe, som ännvu hade 250 exemplar i behåll, gick in på en så god handel med största beredvillighet och gaf hederlig rabatt, och han och den oförmiodade kunden skiljdes åt som de bästa vänner. Ett par dagar sednare infann sig hr Muhdt på nytt hos Cempe, för att taga afsked. Med detsamma frågade honom Campe om han kanske önskade sig flera exemplar if det interessanta verket. Flera! — ropade hr Vuhåt, förvånad — men ni sade mig ju att jag söpt alla de exemplar ni hade att afläta? — Ganka riktigt! svarade Campe, det var då, det; men en så lycklig afsättning har naturligtvis uppmun(rat mig till en ny och större upplaga; den är nart färdig, och ni behöfver blott befalla huru många exemplar, som önskas ytterligare för Österike; ingen kan lättare än ni få dem införda dit.n — FÖR MUSIKHANDLARE. Tid efter annan har nan uttänkt åtskilliga apparater, för att sätta en ångare eller instrumentist i stånd att sjelf vända om notbladen, utan att blifva störd dervid; men lessa notvändare lyckades aldrig att komma i oruk, förmodligen derföre att de icke svarat mot indamålet. Eno engelsman har nu föreslagit att tbjelpa dessa ofullkomligheter ganska enkelt, geiom musiknotornas tryckning på det sättet, att le kunna sammanlimmas i form af en rulle, med ie efter hvarandra följande notraderna på samma ida af pappersrullen, alldeles som trycket på en apetrulle. Partiturets eller nothäftets ändar förts sedan med två små valsar, likt ett antikt mawuskript, och upprullas på den ene, hvilkens axlar äcgas i ett par vid notställarens nedra kant anragta axellager, under det att den andra rullen är ett dylikt läge vid notställarens öfra kant. Vid fenna kants ena sida sitter ett litet hakhjul, hvari na axellsappen, som här är fyrkantig, kan inträdas. ch från hjulbaken gär en ståltråd till en trampa id notställarens — eller pianots — fot. Den jungande eller spelande behöfver sedan blott sätta rampan i rörelse, när han nalkas sista notraderna, Å upprulla sig de följande noterna; och så allt idare, till styckets slut. Man skulle vid första åseendet tro att denna tillställning fordrar ei RTR