Aftonbladet – 20 juni 1846, sida 2

skränkta inom stånd, utan, obercende af sådana, kunna finnas öfveralit; så bör ju då också denna omständighet göra sig gällande de jure och genom lag få skaffa sig makt till inflytelse på styrandet af landets angelägenheter, alldeles af samma skäl, som br F. förmäler rörande adeln fordom? Likväl måste vi om adelsprivilegiernas uppkomst anmärka, att hr F:s försvar för dem såsom ett Jus primi occupantis är historiskt osant. Bördsadeln, som ej kan datera sig längre tillbaka än på 1200-talet, var alldeles icke primus occupans i afseende på riksdagsrättigheter; ty den allmänna odalmannarätten att vid riksmötena (allsherjartingen o. s. v.) utöfva inflytelse på statens ärenden, war till före densamma. Att man i forntiden med sitt fria förtroende vände sig till medlemmarne af vissa slägter, som gjort sig vål kända, och till följe käraf gaf individer inom dem uppdrag att utföra vissa rikets värf, innebar alldeles intet bördsprivileglum, enär uppdraget ej var ett en gång för alla åt ätten gifvet prerogativ, uian allenast tilldelades när och derföre att de väljande funno personerna värda förtroendet. Bördsadelsinstitutionen omvärde denna sak: rättigheten blef ättens, i stället för de väljandes. Herredagarna och Magni Ladulåses befallning, att ingen, som ban icke sjelf kallade, finge på dem infinna sig, innefattade, långt ifrån uppkomsten af ett jus primi occupantis, en omstörtning al det äldre förhållandet och en verklig usurpation på den gamla odalmannarättens allmänna område. Det är sant, att en konung verkställde denna usurpation (och detta ingår i hr F:s intresse, då han så öfvervägande drifver den sattsen, att det varit konungar men icke adel, som utfört de handlingar af förtryck eller social skadlighet, hvarföre man klagar); men till hvilkas fördel skedde den, om icke till de högbördiges, i hvilkas hand, såsom ätfprerogaliv, statsmakten lades, i sällskap med samma fördel för de högre andlige, hvilka samtlige konungen ville gynna, för att på Herredagarne gynnas af dem tillbaka? Och hvad utgjorde väl heia Folkungamakten, annat än adeln sjelf, hvilken genom denna ätt, såsom den förnämsta, tog thronen i besittning och sedan, i ec med den, optimatet öfver folket. Magnus KEadulås utförde blott adelns egen sak; ham var dess verkmästare. (Forts. följer.)