Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 2

gelse, som säkert hade afseende på helt annat än den tjenst han nu gjort henne, endast hördes af honom. Han ärnade tilltala henne, men blef hindrad af fru Guranflot, hvilken, så till sägandes, fattade honom i kragen, i det bon sade: Ack! min herre, haf den godheten och se efter, om mina döttrars sadlar äro i ordning. — Med mycket nöje, svarade Leonce. Derpå agerade han med mycken ifver och behag stalldräng åt alla dessa ridande fruar och mamseller, så att fru Guranflot sade till herr Laloine: — Jag är säker, att om han blef bjuden at! vara med, skulle han visa oss en mängd vackra ställen i skogen. Ni, som känner honom, kunde ju bjäda honom. — Hvad! sade herr Laloine, vill ni att jag skall lita göra narr af mig? Det vore ett vac: kert lustparti att proponera åt en mean sådar som han. — Bah! sade fru Guranflot, jag skallsjelf fråga honom om han vill vara med på lustridten. Herr Laloine mätte fru Guranflot med oblida ögon; men denna lät sig deraf icke afskräckas, utan anhöll att Sterny skulle åtminstone visa dem genaste vägen till värdshuset. — Härifrån, svarade denne, är det svårt att gifva någon tydlig beskrifning derpå, men då vi komma in uti skogen, kan jag visa er den. — Ack! jag ber, herr markis, besvära er inte, utropade herr Laloine. I sanning, fru Guranflot, ni missbrukar .-. — Ålldeles icke, svarade Sterny, det är gjordt på tjugu minuter, och jag har ingenting som brådskar. Herr Laloine, i hög grad förargad öfver fru Guranflots obetänksamra uppförande, antog en barmfull uppsyn, så att Sterny sade till honom: det är icke mer än billigt a!t jag aftjenar den skuld, hvaruti jag står hos hennes man.