Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 2

—— — Och min man, min herre, hvar har ni gjort af min man? frågade fru Guranflot. — Ack! min fru, sade Sterny, egendomen var redan såld, och er men tog den genaste väg, på hvilken han trodde sig kunna träffa er och det öfriga sällskapet. — De här flickorna, sade herr Laloine, göra oss alldeles rasande; nu ha de fått det infallet att vilja rida, så att vi måst skicka efter hästar, på hvilka vi nu här väntat en hel timma. — Jag är rätt ledsen för er mans skull, sade Sterny till fru Guranflot, det är mitt fel, som varit nog obetänksam att begagna mig af bans vänskapsfulla tillbud. Jag anbåller derföre, att ni, min fru, täcktes till honom framföra min ursäkt. I detsamma han, seende att ingen bjöd honom att stadna qvar, ärnade aflägsna sig, hördes fru Laloine, intagen af förskräckelse, ropa: Lise, Lise, rid inte så fort, Lise .... Lise . Men Lise, som suttit upp på en liten häst, hvilken hon genast på gården vid ridbanan satte uti galopp, tillryggalade på detta sätt omkring hundrade steg, hvarefter bon, i samma takt, återvände till sällskapet. Vid åsynen af Sterny, som med ett artigt smålöje helsade på henne, lef hon röd som ett kersbär och tycktes med en rörelse likasom vilja tacka honom att hafva kommit tillbaka. I detsamma hördes hastigt ett rop af Sterny: Hör hit, Groom! En bondlurk hade den oörskämdheten att nställa sig på denna kallelse. — Hvad, din slyngel, sade Sterny till honom, du låter ett fruntimmer sitta upp uti en sadel, som är så illa åtspänd. -Hon kan ju lätt skada sig. Du förstår ej ditt yrke, ditt nöt. Derpå skyndade ban, utan att afvakta svar, till hästens högra sida och tilldrog sadeljohlarne med en kraft och skicklighet, som försatte stalllrängen uti:största förvåning. i Tack, sade Lise så sakta, att denna tacksä-)