Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 2

— Men mamma ... sade Lise med misslynt uppsyn. — Nå, min flicka, sade fadren, var nu förnuftig, du ser att din mor är rädd. Lise sade vresigt: — Men herr Tirlot! huru kan man bära sig så dumt åt? Nu är det jag som får plikta för er oskicklighet. — För min oskicklighet, mamsell, jag skulle ust vilja se er på detta fördömda kreatur. Det har tvänne gånger kastat mig af, ty jag föll af redan en gång förut dernere, utan att säga ett ord. — Det är mycket bra gjordt, sade Lise. — Verkeligen, sade Tirlot ... Nåväl låt herrn der försöka, få vi se. — Gerna, sade Sterny. — Jag skulle vilja gifva ett fem frascsstycke, sade herr Tirlot till fru Laloine, om en markis: blef gräsryttare. Hösten var istadig, men det hade icke behöfts en så skicklig ryttare som Leonce, för att få honom fram, och herr Tirlot måste till blygseln öfver sitt fall lägga förargelsen öfver Leonces framgång. Under det Sterny fick afhöra artigheter öfver sin skicklighet satte L:se af i galopp. — Ack min Gud! herr de Sterny, följ henne, ropade fru Laloine. Leonce lät icke säga sig det två gånger, ehuru han var uppbragt emot Lise, hvilket han också genom sin kallsinnighet föresatte sig att visa henne. Men det såg at som denna unga flicka redan öfver honom örvärfvat ett oförklarligt välde, som aldrig förut någon annan öfver honom ägt; för öfrigt åg det uti hennes ord och hennes blick, ja i jelfva hennes tystnad någonting, som vände app och ned på alla Sternys föresatser. Leonc2 ville nu ändtligen begagna tillfället tt, under det de redo bredvid hvarandra, låta Lise förstå att det var af kärlek till henne, om han nedlåtit sig till den roll, hon sett ho