Aftonbladet – 15 juni 1846, sida 2

Än en leschen. Prospers hyrvagn kunde med möd: följa lejonets ystra hästar. Aldrig hade Sterny varit lyckligare. VIL. Ankomsten till jernvägsbanan var mindre behaglig än Sterny föreställt sig. Då familjen Laloines vänner sågo den ståtliga Leonce de Sterny inträda uti det stora väntningsrummet i sällskap med herr Laloine och Prosper, begynte ett allmänt hviskande och man frågade hvarandra s:kta: Skall den der dryga herrn vara med i sällskepet? De der Laloines äre galna. Han är ju icke bjuden ... vikänna ho nom icke. Sterny gissade genast den förkastelsedom, son afkunnades öfver honom. Äfven Lise märkte ati Sterny icke var välkommen. Hon blef led sen deröfver, ty det var för henne en påmin nelse om det afstånd, som skiljde dem åt. Hor var nästan färdig att bedja honom om förlåtelse för det ohöfliga emottagande han för henne: skull erfor. Men Sterny lät sig deraf hvarker förargas eller bringas ur koncepterna. Han hel sade artigt på den herrn, med hvilken han föru! samtalat rörande sockerfrågan, och likasom han varit för:just öfver att råka honom, berättade han helt okonstladt och utan minsta skymt tilj elakt lynne, att han ämnade sig till Saint Ger main för att bese ett landtställe. Så snart mar fick veta att han icke börde till sällskapet, fästades ingen vidare uppmärksamhet på honom: men detta ingick icke uti Sternys plar, som ville vara med på lustpartiet, och som föresatt sig alt på ett eller annat sätt söka blifva inbjuden af sockerpatronen.