Aftonbladet – 12 juni 1846, sida 3

BA MPPETE SIT Se MMA (PETTER BETE, SF TUREN JT fr kan anhålla, och vill derföre sämmanfatta mig kor Jag tror att Svenskens medfödda händighet oc mekaniska färdighet äro ett tacksamt fält för de inhemska industrien. Men, om de lyckliga anlagen ej skola förspilla: behöfva de bildning — och då konstfliten i vå tid ofta arbetar lika mycket med hufvudet sor med handen, så mäste bildningen omfatta båd förståndets upplysning och handens öfning. Fast än vi bo längst bort ifrån skönhetssinnets hem land, och ännu blott i hoppet kunna glädjas å den välgörande inflytelsen af våra egna konstalster så tror jag mig dock ej vilseförd af fosterländs! egenkärlek, då jag påstår, att Svenskarne äfven slöjdealstrens smak och vackra former göra sij förtjenta af benämningen Nordens Fransmän. De skönhetssinne, som otvifvelaktigt här finnes, be höfver alltså blott utbildning och föresyn, för at snart träda fram i en mera fulländad form. Der före, lycka och framgång åt skolan, som af Slöjd föreningen öppnats jemte verkstaden! Svenska slöjden uppstod inom den husliga kret sen — den spridde länge, och sprider ännu de sin trefnad. Om ock detta splittrade arbete e kan i fulländning och pris täfia med de stora fa brikernas, så har dock husfliten med sig en mo ralisk välsignelse, så stor, att den är en af vår samhälles säkraste grundvalar. Vi måste derföre på det lifligaste önska, att ka pitalerna, både af vetande och penningar, mått: träda i förbund med hemslöjden, för att åt der bereda en ändamålsenlig rigtning, ett lättadt ar bete, en tryggad afsättning. Häri ligger i mir tanka försoningen mellan kapitalerna och arbets fliten i vårt land. Derföre, lycka och framgång åt Slöjdföreningen: ändamål att befordra husslöjdernas förkofran! Den gamla svenska äran och ärligheten, som satte sitt högsta pris i en vara som talade för sig sjelf, är en dyrbar klenod, som måste ömt vår. das mot de många faror, som hota den. Sverga är hemlandet för mycket stort i både tankens och handlingens verld — men det är ock hemlandet för de stora anspråken. Stora anspråk kunna väl någon gång framkalla stora verkningar — men ofta torde deras följd blifva den gryende talangens nedslående, eller öfverspänningen, som snart brister af sig sjelf. Missräkningens modlöshet är de öfverdrifna anspråkens vanliga följeslagare. Väl sjunges och talas hos oss mycket om fosterlandskärleken, och väl är ock vårt fria och sköna fosterland värdt att älskas — men — jag fruktar att säga det — mig synes ofta vår fosterlandskärlek bestå alltför mycket i ord — vara alltför ljum, när det gäller att handla fosterländskt, i stället för sjelfviskt. Af det lilla, jag i verlden sett, har åtminstone jag med blygsel erfarit, att Sverges söner alltför ofta äro otacksamma barn mot fosterjorden. När andra folk sätta sin ära och glädje uti att troget och obemängdt bevara och utbilda allt fosterländskt i det enskilda, som i det offentliga lifvet, så låta vi deremot dag från dag härmningslusten af det utländska hänföra 0ss att allt mer eftersätta det inhemska. Härmed vore ingen fara om förebråelsen kunde träffa blott en eller annan samhällsklass — men hos oss är den ena lika god som den andra, och detta härmningsbegärets smitta har redan gått ut öfver allt folket. Härtill sluta sig andra fel — vi bafva allt för mycket lärt oss att älska och fordra beqvämlighet, prakt, menniskors pris och storartade tillredelser — vi vänta allt för mycket att arbetets lön skall i ymnigt mått följa dess möda i spåren — vi kunna allt för litet med utländningens skicklighet lugnt beräkna arbetets vinst — uthållighet i mödan måste under sädana förhållanden blifva dubbelt svår. Skall en fosterländsk slöjd här kunna skapas och trifvas, så måste vi alltså främst lära oss att älska det fosterländska för sin egen skull högre än allt annat. Vi måste från vårt samhälles gamla ståndpunkt af krigareära och vidsträcktare besittningar bortom bafvet stiga ned eller upp, hvilket man behagar, till den åsigt, som nu mera i verlden ger hvar och en sitt värde efter hvad han eger och kan fredligt förvärfva. Vi skola då snart inse att vårt värde mäste beredas genom vår förmåga att minska våra behof, att aflägga flärden och omfatta allvaret. Bortskämda, som vi äro af utlandets lyxartiklar och modevexel, måste vi återgå till mera tarflighet och enformighet i vår förbrukning. Vi måste nedsätta våra stegrade anspråk på en industri, som redan villigt anstränger sina små resurser, för att göra oss till nöjes, som under våra enskilda och offentliga förhållanden aldrig kan i allt uppnå utlandets. 1 Vi mäste lära oss af naturen att i Vårt lif eftersträfva storheten uti enkelheten. : Vi måste hvar i sin stad och efter sina tillgångar verka med föredöme af sparsamhet — men vi måste noga vakta oss, att låta vår arfsynd afunden förleda oss att klandra den rikare och mäktigare för den större beqvämlighet och prakt, som ban har råd att sig bereda; ty vi måste alltid ihågkomma, att utan rikedomens större förbrukning skulle industrien sakna uppmuntran — ja, kanske förhungra. Om folket genom sådant tänkeoch handlingssätt söker att lifva den inhemska slöjden, så kan det ock af sina slöjdidkare hoppas, ja. rättvist fordra, att de med nit omfatta alla de bildningstillfällen, som dem erbjudas, för att befrämja slöjdalstrens fullkomnande, att de med klok beräkning ordna sin tillverkning efter behofven — att de efter billiga grunder bestämma dess pris — att de troget bevara den gamla svenska ärligheten hos varan — att de uppfatia arbetet ej blott som ett medel att vinna penningar, utan som ett stort Försynens ändamål, genom hvilket menniskan åt sig sjelf bereder själsoch kroppsförmögenheternas utbildning, sinneslugn och oberoende, och åt andra ej blott förskaffar samma fördelar, utan ock fyller tallösa lefnadsbehof och skänker mångfaldiga njutningar. Derföre lycka och framgång åt Slöjdeföreninzgens träfvande att genom ordning. enkelhet och spar