Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 3

—!1 2ds——-AABem———RRRERRRNO NEN tat... jag känner mig ganska illamående; jag fryser ... Sterny betraktade kenne; bon var blek och hennes löp:ar skakades afen konvulsivisk darrning. Hennes mor blef vid åsynen deraf högst orolig och sade het sakta: — Kom, kom, mitt barn. — Ja, mamma, svarade hon med bruten röst och gick stödd mot sin mor med vacklande steg ur. sslongen. å — Men hvad fattas henne då? utropade Leonce, vändande sig till herr Tirlot. — Ack min Gud, svarade denne med verkligt medlidande; alltid samma åkomma, en häftig bjertklappning, hon känner sig illämående älven efter den minsta ansträngning, och en våldsam sinnesröre!se skulle vara i stånd att döda henne. — Döda henne! sade TLedonc? för sig sjeif, och jag... hvem vet? Då jag betraktade henne med dennaföraktliga uppsyn och på ett så dumt sätt återlemnade smycket; som; jag. väl visste icke kunde tillhöra. någon annan än henne, och:-hvilket -hon icke hade begärt tillbaka, ehuru hon visste att jag hade det, bar jag kanhända djupt sårat denna finkänsliga själ, som glädtigt öfverlemnade sig åt fägnaden af en barnslig lycka. — Stackars. barn! stackars barn! ..... Ahl! öm jag hade betänkt det! hvilken dumhet! hvilket :ovärdigt handlingssätt! Leonce var förbittrad på sig sjelf. Att roa sig med en liten tillgjord bodmarisells enfald och narraktiga fåfänga kunde väl vara ursäktligt, men att utan skäl såra en Så ung och vacker lickas ömtåliga känslor, hvilket just derföre att hon var så okomnstlad, god och öppenhjerig, omfattades med all möjlig ömhet och kärek, det var vederstyggligt.-Leonce erkände ig brottslig och rasade emot sig sjelf och stannade, intagen af ett sant deltagande; jemte nå