Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 2

Jiuffe sjelf; men hvem ibland Stockholms teater. publik äger ej bekantskap med Molieres mäster Istycke? Det Guzkowska skådespelet är en sceInisk framställning af de många skiftande intriger, som korsade hvarandra för att hindra el. ler genomdrifva Tartuffes uppförande. På ena sidan stod de skenheliges jesuitiskas anhang, på den andra Ludvig XIV:; pjutningslystna hof begge lika genomdrifna i konsten att vinna sina ändamål genom baksluga tillställningar. Man kan föreställa sig allt hvad de skenhelige måste uppbjuda för att hindra en sådan kännare som Moliere (han var uppfostrad i en jesuitskola) från att skildra dem efter naturen; och frågar man huru Ludvig XIV sjelf tänkte om saken, så har man svar nog i den enda omständigheten, att Mohere, samma dag som han, efter årslånga hinder och förbud, lyckades få sin hycklare än en gång på scenen, hade den djerfheten alt fira sin triumf genom en underdånig ansökning i humoristisk stil om ett kanonikat, som tillfälligtvis var ledigt vid kongl. kapellet i Vincennes! Man finner denna ansökning, jemte de två andra, som han tid efter annan nödgades ingifva angående Tartuffe, bredvid hans skarpsinniga företal till skådespelet; och det är en serskild förtjenst af Guzkow, att han har med diplomatisk noggrannbet och ändå fullkomligen ledigt och osökt lyckats i sin pjes inlägga allt det pikanta i de många diskussioner, som höllos för och emot Tartuffe på den tiden Moliere sjelf deltog i desamma. De utmärktare personerna i Tartuffes Urbild äro Ludvig XIV (br Sundberg), Moliere (br Dahlqvist), Tartuffes urbild parlamentspresidenten Lamasignon (br Almlöf) samt de två aktriser, som i Moleres pjes spela Elmire (iru Almlöf) och Dorine (fru Strandberg). Bipersoner, men som ändå ingripa i styckets utveckling, äro: En af de 40 i Franska Akademien, Chapelle (hr Sevelin), Parlamentsrådet Lefevre (hr Join), en kryddkrämere (hr Kinmanson), Polisministern (hr Nygren) och Konungens Lifmedikus (hr Wennbom). Askådarens pjutning af pjesen bör Ref. ej förstöra genom att på förhand omtala intrigens inoch utveckling. Uian någon sådan skada kan Ref. deremot nämna, att karaktererna synas tecknade troget efter historien ech äro väl bibehållna hela stycket igenom. Tartuff.s urbild, parlamentspresidenten Lamoignon, är alltigenom den skenhelige hycklaren, från sitt första inträde med Tartuffes egna ord i munnen, till det ögonblick, då han vid styckets slut nödgas att på konungens befallning utträda i den kongl. logen, och kan antaga för gifvet att hela publiken skall öfverraskas af likheten emellan hohom och bans af Moliere framställda spegelbild på scenen. Det är en svår roll att återgifva atan karrikatyr, då skenheligheten sjelf är nåsonting karrikeradt; hr Almlöf gjorde likväl lit för att undgå denna öfverdritt och Ilyckades i allmänhet. En ännu svårare roll bar hr Dahlqvist, som Mohere; emedan den icke blott ir Molicres egen roll, utan äfven Tartuffes, ultså tillika hr Almlöfs. Såsom Molicre återser hr Dahlqvist troget den skildring af den tore dramaturgens lynne man äger hos hans biorafer och hvad man för öfrigt kan föreställa ig derom från bans skrifter, och br Dahlqvists pel röjde en noggrann bekantskap med dessa tementer till personagens karakter cch ett omorgsfu!lt studium ait upptaga dem i sin framtällning. Det mimiska konststycket att stunom gå alldeles ifrån denna karakter och anga den som br Almlöf föreställde, på ett idant sätt alt de medspelande och publiken unde misstaga sig om begge cch förblanda em, var ett verkligt problem; men det löstes rträffligt. Att det lyckades, vittnar -om en ;rgfällig sammanspelning på förhand med br Imlöf, och begge artisterna äga följaktligen n del i framgången. När dessa två för hela stycket så väsendtga ro!ler utföras väl, äger åskådaren redan eri någonting intressant och såsom sceniska otiver ovanligt; men man bör göra fru Almf såsom Armande, fru Strandberg såsom Maeleine och hr Sundberg såsom Ludvig XIV den tivisan, att äfven de utförde sina icke lätta rtier med talang, äfvensom att sammanspelngen af det hela var ganska god. Mot öfversättningen kan en väsendtlig anärkning göras; dubbelmeningen i Molieres ktbara ursäkt för inställelsen af en oförmodt förbjuden representation af Tartuffe, har tt alldeles förlorad. Hans ord: Monseigneur