Aftonbladet – 6 juni 1846, sida 3

— Jag vet inte. Det kommeran på hvad det är. Nej, tillade bon med liflighet, jag will icke veta det — således visste hona det redan. Men detta instämde ej med lejonets förslag, som nödvändigt ville tala, om också endast för att låta höra sig; han sade derföre helt sakta: — Det är derföre, att denna morgon. ..— Hör på! sade Lise, i det hon afbröt honom, herr Tirlot skall sjunga: — Han är rätt lycklig den herrn, sade Leonce, förargad att se sig afbruten just vid början af en förklaring. ! — Lycklig, sade Lise med värdighet, och hvarföre herr markis? Leonce insåg det fel han hegått; ban hade, sig sjelf ovetande, ånyo blifvit lejon, och svarade uti sin förlägenbet temligen tvärt: — Jag tycker icke om herr Tulot, — Hvariöre? — Jag har ondt öga till honom. — Och skälet? Leonce började nu att skratta åt sig sjelf, och för att på möjligast bästa sätt komma ur den iråkade klämman, svarade han: — Först derföre, att han är brudriddare och som sådan hade rättighet att denna morgon bjuda er sin arm. — Det är en rättighet, som icke mycket gagnat bonom, sade Lise, småleende. — Sedan derföre, att han vid bordet blifvit placerad bredvid er. — Men han har ju inte bibetållit sin plats, återtog Lise i samma ton. — Slutligen, tillade Leonce, emedan han kommer att dansa första kontradansen med er. — Ackl han bar glömt att bjuda upp mig. — I det fallet tager jag hans plats. — Hvad! ni taga den? — Jal svarade Leonce med oförställd glädtighet, jag skall taga ifrån honom allt, och om