Aftonbladet – 3 juni 1846, sida 2

REVY AF TIDNINGARNA. Postoch Inrikestidningen har sedan nåsra dagar haft en serie at luminösa artiklar, inder titeln: Ar den s. k. näringsfribetens inörande ieke hindradt af 414 S:n Regeringsformen, hvilkas innehåll går ut på att uppställa såsom plifsfrågor för Borgareståndet, att skilnad mellan landtoch stadsmannanäringar må bibehållas, samt de sednare endast idkas af stadsbor, och att vidare inga andra stadsbor, än de som iro borgare, må drifva stadsmannanäringar. Vi torde måbända en annan dag få lust att återkomma litet utförligare till denna artikel, som är ett non plus ultra i sitt slag för den väfnad af sofismer den innehåller, men kunne under tiden icke neka oss det nöjet att citera följande illa stycke, som nogsamt röjer pennan hvarur artiklarne flutit. l Om man finge idka borgerlig näring, utan att hafva vunnit burskap, hvarföre skulle någon anse det mödan värdt att underkasta sig de kostnader och kommunala besvär, som, under namn af borgerlig tupga, åtfölja egenskapen af borgare? Om inga borgare mera finnas, hvad återstår då af borgareståndet, utom de dit egentligen icke hörande brukspatronerna? Hvilka skola då välja städernas riksdagsmän? 44:de Riksdagsoråningen blifver overkställbar. — Likasä går det med 31:sta R. F., ty hvilka skola sedermera upprätta förslag till borgmästare i alla städer? och till rådmän samt magistratssekreterare i Stockholm?, — — — — Man påstår, att borgareståndet sjelft efierskänkt ifrågavarande fordran, genom samtycke till det, vid adelns eftergifter år 1809 och 1840 fästade, vilkor, att idkande af all borgerlig näring, emot åtagande af deremot svarande bergerlig tunga, måtte blifva en rättighet för alla medborgareklasser. Vi tro det lika litet, som borgareståndet sådant medgifver; ty huru kan borgerlig tunga komma i fråga för någon annan, än den som är borgare? och till tunga, hvarmed förstås besvär och last, eller Vanligen så kalladt onus, höra ej blott utskylderipenningar, hvilka i hvars mans hand äro lika, utan äfven hvarjehanda skyldigheter, såsom medlem af handelssocietet eller skräembete, hvartill personlig sakkännedom af yrket erfordras. Detta, skulle vi tro, kan kallas att spela upp de öma tonerna på Davids harpa. Tänkom oss blott, god vänner, det bedrötliga förhållande, om ingen mera skulle bry sig om att sätta sig ned i städerna såsom handlande eller handtverkare, så att de stackars stadsboarne finge vandra ut en fjerdingsväg eller half mil på landet för att få rätt på närmaste kryddbod, slagtare eller skomakare! Huru vanlottade måste icke städerna vara i andra länder der näringsfribe! existerar?... och genom hvilket af de sju verldens underverk bar det väl då kunnat inträffa, att, RENEE BOSE ATS SE ANAL SARS OR MN sverre