Aftonbladet – 29 maj 1846, sida 2

trädet — hvilket, så vidt man känner, är det enda i sitt slag, på hela jordklotet. Så framt man icke vill antaga att deita träd är en lemning från en nu mera undergången skapelse — ett väsende från urverlden, som ännu öfverlefver sina för årtusen sedan jordfästade samtida — så återstår den förmodan, att Aztekerna, det fordna mexikanska väldets stiftare, medfört telningar eller frön af detta besynnerliga träd, från sin äldsta hembygd, när de, enligt hvad deras fornsagor förmäla, invandrade i Amerika och der bosatte sig. Men om så är, så skulle man kunna lösa den hittills outforskade gåtan om deras härkomst, så snart man lyckades att i någon annan ännu oundersökt verldstrakt påträffa samma trädslag vildtvexande och i flera exemplar. Hr Wahlberg kom härifrån till urverldens flora och var med detsamma inne på geologiens mystiska område, hvaraf han tillät sitt auditorium en öfverblick, så vidt det omfattade vextformerna under de olika geologiska skiftena, och klimatets, luftens samt jordlagrens beskaffenhet, såsom vilkor för de från den närvarande vextnaturen så afvikande skepnaderna i urverldens flora. Ingen kan gerna beträda geologiens underbara och storartade fält, utan att fattas af en viss poetisk lyftning; detta rön visade sig äfven här; ju mera hr Wahlberg fördjupade sig i urtidens verldsombildande hvälfningar, ju varmare och lifligare blef hans föredrag, ju mera förvandlades talaren till skald. Slutligen var han det sednare helt och hållet, och likasom för en af forntidens geologer och skalder, Ovidius, hade det förut prosaiska föredraget helt omärkligt antagit en poetisk form — sponte sua carmen numeros veniebat ad aptos,. — Det öfverraskade auditoriet lyssnade till den mer och mer tydliga verstakten, och fann sig åhöra en liten slutstrof på jamber, så intagande till innehåll och form, att mingen bland våra skalder af profession kunde ha åtskilligt att lära deraf, och så väl deklamerad. att man ganska sällan torde äga tillfälle att fö höra en metrisk strof bättre föredragen. Säll skapet blef ock så hänfördt af detta slut, ati flera strödda bravorop förspordes; men då dettz sätt att gifva luft åt sin känsla icke hos oss är brukligt vid föreläsningar, så uppkommo icke några mera högljudda bifallsbetygelser.