Aftonbladet – 29 maj 1846, sida 2

a farenhet nu förnyad, inskränkte han sig till en sträft återljudande harkling, och sträckte sedan begge armarne, med mäktig ansträngning, mot skyn. Nu skulle en half flaska sodavatten vara en hel salighet, mumlade han för sig sjelf, ah! om jag ändå hade Markattan så nära, sOm i Stockholm. Efter några ögonblick egnade åt betraktelser frågade han med halfhög röst: Är du vaken, Tranhjerta! Tranhjerta svarade med en af dessa värdiga, djupa nästoner, som gifva tillkänna, att det lider mot finalen af någon komposition för bastrumpet på en i hast arrangerad matin. vÄr du vaken? återtog Svanschöld temligen högljudt. Han började känna behofvet af säll skap. Åtminstone blir jag det, om du får skrikz litet till, svarade Tranbjerta med en gigantisk gäspning, som slutade i ett doft gnölande Fy f-n! jag känner mig rigtigt medtagen! Jag har en släng af hufvudvärk! Jag skall aldrig dansa så mera, beklagade sig Svanschöld och sprang upp, för att på toilettbordet tags en flaska eau-de-cologne. Han fuktade en näs duk med luktvattnet, och knöt den tillsamman öfver pannan. Hål återtog Tranhjerta, skrattande, jar satte ner dansen med punsehen. Förbannad god punsch! Näst bergslagspunsehen har jag aldrig druckit någon bättre. Nå nå! i den nyt: tjas också aldrig en droppe vatten, utom hvad som redan kan finnas i arracken, då den köps. Men hvad tyckte du annars om vår lands.