Aftonbladet – 26 maj 1846, sida 2

IS UVI SLCv2 FJOLIUVL MVA ber dt er LavRa IVA sin upphöjelse. I kriget tågar icke kabylen såsom araben, i större trupp; han går ej långt ifrån de bergpass som leda till hans by, han strider såsom skarpskytt bakom hembygdens klippor, begagnande sig med en utmärkt skicklighet af markens fördelar, samt försvarar sig till det yttersta. I öfrigt äro araber och kabyler delade genom ett djupt rotadt hat, sedan urminnes tid. Begge racerna fördela sig dessutom i en mängd ,stammar,, i allmänhet fiendtliga emot hvarandra, ofta i uppenbart krig, men alltid färdige att förena sig emot fransmännen, i följd af dessas dubbla egenskap att vara kristne och främlingar. Härvid bör likväl hvad kabylerna angzå en anmärkning af vigt göras, nemligen, att man har orätt att uteslutande gifva namnet Kabylien åt Jur-Juras bergstrakter, ty isjelfva verket äro Traras, den stam som först gjorde den sista stora uppresningen, Flittahs, och innebyggarne af Uarenseris och Dahra äfven kabyler. Man bör derföre icke förglömma, att om det hufvudsakligen är i arabernas slättland som uppresningarne hastigast sprida sig, är likväl deras egentliga medelpunkt i bergstrakterna. Alkorans anda, som alla infödingarne efterfölja med mer eller mindre nit och tillit, är eröfring, men icke proselytmakeri. Den befaller ej att omvända de otrogna, men: väl att göra dem till trälar, eller att underkufva dem, då betalning af skatt blifver beviset på träldomen. I arabens tanka är undergifvenhet endast en ögonblicklig förnedring inför styrkan, som han alltid äger rätt att vid första lägliga tillfälle afskudda sig. Infödingarnes fredlighet, kan således omöjligt vinnas eller bibebållas, utan genom ständigt framställande af styrkans makt. I detta afseende finnes dock en mot-l vigt, emot den krigiska instinkten bos detta folk, i dess omsorger för sina materiella intres-, sen och för sitt husliga väl, hvarföre man inom l, hvarje stam vanligen finner två partier, ettl, krigsoch ett fredsparti, eller såsom man nul, l l -— eV — MV AA (AA (AMA (AM IA a — ÅA mt FA DM AA a mn AA an 1 verkligen med skäl kan kalla det: ett Abd-elKader-par:i och ett franskt parti. : Om man nu bedömmer dessa begge partier, icke endast efter deras utsago som kännt dem; utan äfven efter de historiska bevis som alla inbördes krig, nationella eller religiösa, i hela verlden framställt, så kan man lätt hegripa,. nvilka ofantliga hjelpmedel det förstnämnda partiet erbjuder åt sin chef och det svaga biträde l. deremot, som fransmännen kunna draga af det! andra. Krigspartiet, helgadt af religionen, för-. enar alla sympathier, äfven deras som skilja . sig i åsigter; ty de göra icke motståndet på grund af skiljaktiga principer, utan endast i: följd af ögonblickets kraf. På detta sätt, om man undantager en och annan stamanförares personliga hat, eller någon föregången anledning till stor missbelåtenhet, finnes inom hvarje : stam, en mängd Abd-el-Kader mycket tillgifne partimän som brefvexla med honom, underrätta honom om landets ställning, utsprida bans proklamationer, kungöra hans råd, och som under deras rastlösa uppvigglingsbestyr emot fransmännen, äfven ibland de dem fullkomligast underkastade stammar, likväl icke träffas af ett skott, icke äro utsatte för en angifvelse, icke förvägras gästfrihet. Då Abd-elKader tillkännagifver sin ankomst, då han låter löpa framför sig den sanna eller diktade berättelsen om en seger, skynda alla hans tillgifne att bereda lifsmedel åt hans ryttare och föder åt deras hästar; vägvisare och blänkare skickas genast emot honom. Alltefter den grad af hänförelse, som ådagalägges inom stammen, måste fransmännens Aga eller Kaidp (i högsta myndigheten tillsättes af fransmännen alltid en inföding, hos alla de dem undergifna arabstammar) antingen sätta sig på defensiven, taga flykten; eller öfvergå på emirens sida. Om agan tillkännagifver sin afsigt att göra motstånd, händer det att emiren uppskjuter sin plan, derest han ej finner sig nog stark att utföra en razzian (plundring) hos den motsträfviga stammen I värsta fallet så drager han sig bort, sedan I han försedt sitt folk och sina bästar med deras behof och qvarlemnande sina sjuke eller sårade, oroad af ingen. I alla andra fall blifver han herrskare öfver stammen, och då indrifver han i största hast skatter och gärder af alla slag, i penningar, spanmil, hästar, kreatur, vapen, krigsförråd, o. s. v. Visserligen efterlemnar dylika utskrifningar mycket missnöje hos de beskattade, och, ofta blifver detta någon tid gynIsamt för fransmännens sak; ofta slutas det med latt man rädes för den obarmhertige marabutens låterkomst och icke begär bättre än att få skydd Jjaf franska trupperna; men icke må man tro, Jatt detta missnöje utbryter i fiendtlighet eller latt de förena sig med fransmännen för att för-Idrifva honom; visst ej! de säga blott: det är licke af personlig eggennytta, som han pålågger Joss dessa tunga bördor, utan för framgången af Jen sak, för hvilken han redan offrat hela sin välfärd och sin hälsa. ) Betänkes allt detta, så finner man lätt hvad Isom är Abd-el-Kaders mål. Det är att uttrötta Ifransmännen; och just häri har han på ett förlunderligt klokt sätt funnit den franska karakterens lättast sårade sida. Tillräckligt bekant med europeiska förhållanden för att motse tillfälligbeter, då Frankrikes besittning i Afrika kan på annat sältt hotas, söker han blott att ingifva francka Natinnan afomalt för alla nNOffrin