Aftonbladet – 23 maj 1846, sida 2

m., ingalunda äro tillräckliga för att derpå grunda en ofördelaktig dom öfver dess verksamhet i det hela. Tvertom kan detta Storthing räknas till ett af våra lyckligaste, så väl med hänsyn till mängden af lagförbättringar, hvilka der gjordes eller åtminstone förbereddes, som medfafseende på dessas bufvudsakliga innehåll och tendens. Jag skall här blott nämna lagen om religionssekterna, d:o om qvinnans myndighet, d:o om fisktiondens upphäfvande; vidare: de icke sanktionerade lägförslagen om prokuratorers anställande, vägoch skjutsväsendet m. m., likasom beslutet att förbereda införandet af Juryinstitutionen. Och hvad utöfvandet af den financiella myndigheten angår, är det så långt ifrån att förriga årets Storthing kan förebrås något opassande gnideri, att det väl icke kan vara mer än en mening om, att det, i det hela taget, också i denna hänsyn visade en synnerlig och sånn, till och med en karhända vid ett par bevillningar för långt drifven, frikostighet. De förnuftigare af partiet erkänna ock, att man icke eger någon verklig grund: att i allmänhet vara missnöjd med våra Stortbings verksamhet. Men, mena de, annorlunda blir förbållandet i framtiden, och det snart nog. Denna spådom stödjer sig på det påståendet, att vid sednare och i synnerhet det sista Storthinget skulle hafva visat sig ett stort parti med tendenser, ungefär sådana, som att afskaffa hela embetsmannaklassen och sätta den lilla återstod, som omöjligen kunde undvaras, på svältkur; likasom, öfverhbufiud, att tillintetgöra all högre andlig bildning, gå till väga med en sparsamhet utan skäl, samt skaffa landtbefolkningen den möjligen största skattefrihet på städernas bekostnad. Detta skall nu vara det så kallade Bondpartiet, mest bestående af landtdistrikternas representanter bland gårdsbrukarre, hvartill enskilde embetsmän på landet, andlige och militärer, förmodas sluta sig. Påståendet om ett så kalladt Bondpartis tillvarelse med så beskaffade tendenser vid förfl. Storthing är imedlertid säkerligen lika oriktigt, som tanken på ett sådant partis allsmäktiga välde i en framtid saknar all förnuftig grund. Man kan tryggt lägga framför sig voteringelistorna öfver omröstningarna vid alla våra Stortbing, och man skall finna omöjligheten af att der upptäcka så många personer med dylika tendenser, att benämningen Parti någorlunda passande kan tilläggas dem. Ett sådant partis tillvaro förutsätter dessutom en så stor inskränkthet och brist på upplysning, ja, på sundt förnuft hos landets befolkning eller hos de män, som besitta folkets aktning och tillit, att endast en sjuklig själsstämning. och den största okunnighet om våra landtmäns och dess representanters intellektuella och moraliska ståndpunkt kunnat hafva alstrat föreställningen om ett sådant partis existens. Men äfven om vår allmoge eller rättare de män, som i allmänhet styra valen i landtdiIstrikterna och representera dessa, skulle intaga en vida lägre intellektuell ståndpunkt, än de i verkligheten göra, eller den vunna erfarenheten på något sätt skulle antyda nämnde ten denserstillvarelse hos en del af laudets representanter, funnes dock ganska litet skäl att bysa allvarsamt bekymmer för framtiden. Om nemligen än eit så beskaffad? parti existerat, jär det Jikväl notoriskt, att det legat alldeles under -på Storthinget; och jag vet ingenting, som kunde berättiga tll antagåndet, att ett parti, hvars föreningsband endast utgjordes af den krassaste okunnighet och den mest inbitna egoism skulle mera i framtiden, än i det förflutna, komma att styra nationalförsamlingen. Tvertom, måste den upplysning och sedliga utveckling, som äro fribetens nödvändiga följeslagare, icke heller uteblifva hos oss; och dermed måste de omtaiade tendenserna och deras representanter cundvikligen falla. Att i alla tider en enskild röst, i och utanför Storthingssalen, kan yttra åsigter, vittnande om ganska liten sann upplysnivg och bildning, står icke till att neka; men enär en sådan alltid funnit sin tillrättavisning, såsom rätt och billigt varit, skulle det vara enfaldigt att bedöma en hel medborgarklass efter en eller någre enskildes tänkesätt. Deremot måste den rioga sympati och det svaga understöd, som hvarje fantast, vare sig embetsiman, bonde eller stadsbo, vanligen alltid funnit i tbingselen — och det ofta icke minst just bland den medborgareklass, hvarom vi nu tala — tjena till att bevisa dennes sunda vett och hofsamhet. För öfrigt är det en i våra parlamentariska annaler ganska känd erfarenhet, att det s. k. Bondpartiet i alimänhet aldrig drifvit någon sak af vigt, utan väsendtlig medverkan af män bland embetsmannaklassen; och det vanligtvis just af sådana, som man tillagt det anspråksfulla, och visst alitför ofta och på många icke passande namn al Intelligensen. (Fortis. följer.) (Insändt.) OM NATIONALMUSEUM sa OCH NÅGOT OM BYGGNADSKONSTEN I SVERIGE. aw (Forts. från JM 85. !) Ia Verite, fille du Temps