Aftonbladet – 23 maj 1846, sida 2

OM DET BEFARADE BONDREGEMENTET I NORGE. (Forts. fr. gärdagsbl.) Nödvändigt måste denna också inträffa som en följd af embetsmannaklassens aftagande makt och myndighet i nationalförsamlingen på grund af de öfriga medborgarklassernes stigande upplysping och vaknande till politisk sjelfständigbet. Den tid, då embetsmännen ej blott genom deras i allmänhet högre intellektuella bildning, utan äfven genom numerisk öfvervigt;, voro så godt som enrådande på våra storthing, är — till en deli följd af sättet, hvarpå de begågnade makten — såsom bekant, längesedan förbi. Men det är grundadt i menniskonaturen och utgör en känd psychologisk erfarenhetssatts, att, likasom i allmänhet ingen, körporation eller enskild man, godvilligt lemnar irån sig den makt, som han en gång fått i sina händer; så inträder också, om denna beröfvas honom, missnöje med den nya maktinnehafvarens gerningar, hurudana dessa ock äro. Kommer nu vidare härtill, att de medborgarklasser, som på Storthingen till en del aflöst embetsmannaklassen, uttalat och till en del genomfört tendenser, sådana, som att utesluta embetsmannaklassens mellankomst der den icke behöflves, samt att i det hela föra embetsmannaklassen tillbaka till hvad den bör vara, och sätta dess ekonomiska vilkor i ett mera passande förhållande, såväl inbördes som till öfriga statsborgares; så är det ganska naturligt och oundvikligt, att en stor del af embetsmannaklassen icke kan vara väl stämd emot sakernas nu bestående ordning; och i synnerhet måste detta gälla om den fraktion af embetsmannaklassen, hvars inflytelse förut var predominerande på våra Storthing och hvars myadighetssfer och ekonomiska ställning de:sutom mås!e göras till närmaste föremål för, statsstyrelsens verksamhet i sist omtalade riktningar. Detta missnöjes närmaste och så naturliga källa är visserligen icke insedd af hvar och en eller ens i allmänhet af de missnöjde sjelfve; åtminstone betviflar icke jag, att den förkastelsedom öfver vårt offentliga Lf, som detta partis ledare och koryfeer uttala, hos de flesta bland dem är grundad på verklig öfvertygelse om den närvarande periodens skadliga företag och på framdeles olycka häntydande tecken. Men det gifves naturligtvis också personer, som af rent enskildt hänseende tro sig böra understödja missnöjet med det närvarande. Ens arbeten och offentliga framträdande blifva, af mycket naturliga skäl, aldrig bättre ansedda och med större erkänsla emottagre af det parti, i hvars tjenst man arbetar, än just när deita parti ligger i minoriteten. Ju mera man behöfver hjelp, desto mer värderar man också den bjelp man bekosamer; och den, som talar det underliggande partiets sak, är vanligen icke blott säker på detta partis utmärkta erkinsla men också på en särdeles uppmärksamhet från inotsidan. Kommer härtill den medkänsla, soxma man till en viss grad i allmänhet hyser för det tappande partiet, och det moraliska mod man är så villig att tillägga den, hvilken förer detta partis ssk, utan att betänka huruvida sådant kan skada hans ekonomi och ställning i samhället, medan det är gifvet, att hans fåfänga på detta fält har det vidsträcktaste utrymme; så är det lätt förklarlist, aft alla 7eromnster