Aftonbladet – 20 maj 1846, sida 2

asiatisk styl skrifna turkkörerna, hvaribland i synnerhet den första är af mycken effekt. Vi vidröra icke närmare libretton till ifrågavarande opera, emedan denna redan för många år seden härstödes varit gifven och pjesen tillräckligen blifvit känd genom sin publikation vid samma tid. Den utmärker sig för öfrigt framför många andra operasujetter genom en icke oäfven fabel, hvers plan är skickligt anlagd, ordentligt och regelmessigt genomförd; dock !. äro karakterern2, ehuru konseqvent, icke dessmindre tillika nog flackt hållna (måhända medi, undantag af Osmin) och diktionen faller allt-; för ofta i det platta. Sistnämnde, olägenhatl; J I ecm ä AA DB har ingslunda blifvit afhjelpt genom öfversättningen, som visserligen hade behöt betydligen retoucheras innan den företogs till instudering. En sådan revision vore högligen att tillstyrka för operans gifvande nästa säsong. Enleveringen ur Seraljen komponerades p3 kejsar Joseph II:s befallning, för tyska nationaltheatern i Wien, der operan gais för första gången d. 42 Juli 1782 med oerhördt bifall, hvil-. ket ock bibehöll sig under de talrika följandel. representationerna. Detta väckte imedlertid på en gång farhåga och afund hos de Italienska komponisterna och sångarnei Wien, hvilka ock, med Salieri i spetsen, från denna tidpunkt oaflåtligen och tyvärr med framgång förföljde Mozart ända till hans död. Ehuru sångpersonalen vid kongl!. eperan numera räknar flera ypperliga medlemmar mindre än för 2 år sedan, har den, det oaktadt, på sednare tiden ofta utmärkt sig genom nitiska bemödanden att tillvägabringa lyckade produktioner. Framför allt bör detta lofordas il afseende på den klassiska musiker, hvilken afl. vår nuvarande operapersonal omfattas med en värma, hvaraf i sanning föga förspordes utt pro-. duktionerna af sådan musik under den förra så allmänt beprisade perioden. Sålunda tyckas våra sångare äfven vid Enleveringen ha gjort till en hederssak att hvar i sin stad uppbjuda sin bästa förmåga för att gifva en värdig bild af det förträffliga verket, ochi flera hänseenden hafva deras bemödanden krönts af framgång. Constanza representerades af ro:ll Fundin med en ; värdig hållning, med ren och ädel uppfattning . af sångpartiet. Uti allegrosatsen af den stora, arian i första akten hade vi önskat något mera esprit; adagiot deremot gafs med ett sannt och . rörande uttryck, äfvensom G-moll-arian uti an-, dra och dustten med Belmonte i tredje akten: — Fru Gelhaar (vid hvars benefice operan gafs för första gången) sjöng Blondes parti med ett ganska lyckadt uttryck af naivetet och skälmskhet, samt lät det fina poetiska doft, som omsväfvar denna gestalt, hvarken saknas i sång eller spel — endast måhända med afräknande af ett par något prosaiska momenter uti aktionen. — Hr Strandberg inlade ganska redbar förtjenst i sin representation af Belmonte, och gaf sina herrliga arier i allmänhet med känsla och sanning; en och annan gång bade hans föredrag dock något kärft vid tillfällen, då portamento bordt användas. Uti duetterna med Osmin samt med Constanza träffade hr Strandberg de olika l, situationernas karakter lyckligt, och detta med ij, desto mera framgång, som hans melodiska röst särdeles väl egnar sig för Belmontes parti. — Osmins parti har alternativt gifvits al hrr Wa-j lin och Haglund, och af båda med framgång. l; Hr Haglund, som debuterade med denna roll, vann allmänt bifall för sin starka och fylliga basstämma, som kommer ait taga sig ännu bättre ut, om han bemödar sig att förbättra sin något gutturala tonbildning, och detta hoppas vi så mycket mera, som han sedan sitt första upp-. trädande som konsertsångare, sistlidne höst, redan vunnit ej obetydligt i detta bänseende. För öfrigt sjöng hr Haglund med ren intonation och L i PN med energiskt föredrag, ehuru han ej alltid träffade det humoristiska uttrycket, t. ex. i visan uti 4:sta akten. Hvad spelet vidkommer, gjorde hr BH. hvad man kan fordra af den som för första gången beträder tiljorna; vi vilja endast. göra borom uppmärksam på att ej uteslutande upptaga rollens knarriga och grymma sida, utan ock dess komiska, hvilken är af så stor vigt. — De i Osmins parti anbragta vokaleffekterna realiseras väl ej alltid fullkomligt genom hr Walins röst, som icke eger det härtill erforderliga djup, dock röjde hans sång öfverallt, att han studerat partiet con amore, och enligt vår åsigt har han här lyckats bättre än i någon af sina föregående roller. Detsamma kan sägas om hr Walins spel, synnerligast emedan han bemödade sig att gifva det denna komiska anstrykning, som tillhör rollen; dock är ännu någon brist på säkerhet och scenisk rutin märkbar i hans aktion. För öfrigt tillstyrka vi båda Osminska representanterna att bringa sin maskering inågot närmare öfverensstämmelse med rollens groteska art, hvarigenom en betydligen ökad effekt säkert skulle ernås. — Hr J. Söderberg var en god Pedårillo, förnämligast hvad hans lifliga och säkra aktion vidkommer, som ock till en dell! måste ersätta hvad som kunde brista i hans! sång. — Pascha Selim — som icke tycks finna l! nödigt att uttrycka sina tankar medelst sång, ehuru han ej förmenar andra att göra det —l gafs af hr Almlöf med lugn värdighet och ädell, bålining. Hans tal sades med allvar och kraft; , imedlertid tro vi, att hr Å:s spel skulle vinna saram nåsat mera NvaNn:vexling. ehuri Vi ViSs—— — RT