Aftonbladet – 20 maj 1846, sida 2

ningholm med Tessin och det nya propelierångfartyget Linköping, hvilket sedermera kommer att begynna sina reguliera turer mellan bufvudstaden och Linköping, Väderleken 1lofvar också alt blifva gynnande; i går äfvensom i förrgår föll något regn och en blid temperatur har ioträdt. Msn RO SEA TEATER. ENLEVERINGEN UR SERALJEN. Opera af Mozart. Hvarje vän icke biott af teater och musik, utan ock af det sköna i allmänhet beundrar cch älskar Mozarts herrliga melodier, hans rika harmonier, hans lysande -:instrumentation, och ännu mera hans sällsynta förmåga att dermed uttrycka den högsta grad af dramatisk sanning och lif. En annan förtjenst hos Mozart — kanske hans högsta som dramatiker — är den serskilda prägel, den individuella firg hos hvarje al dessa verk, som så bestämdt skiljer dem från hvarandra och utaf hvart och ett bildar en ny, inom sig afsluten poetisk verld. Passionerna, såsom viztiga driffiedrar i handlingen, intaga uti hans skildringar naturligtvis en betydande plats; dock var i hans sednare period hans verldsåskådning för upphöjd, för omfattande, för att låta honom kara isera ett helt drama genom någon enskild lidelse: det är fastmera deras konflikt samt den derigenom. frambringade egna färgbrytningen, com mest individualiserar hvarje verk. Sålunda tilldelar Mozart i sina sednare operor äfven kärleken, denna så mäktiga lidelse, endast en underordnad roll: till och med Taminos aria (vack detta är en engels bild,) förråder ett lugn, en reflexion, som lika mycket karakteriserar den framtida Isispresten, som den enthusiastiske älskaren. Men hvad som för den mognade mannen var för litet, egde för den ännu ungjdomlige deremot en hög betydelse: i Trollflöjten uppreste Mozart ett tempel åt visheten; i Enleveringen, ett decennium förut, åt kärleken. Här skildrar ban denna passion i alla dess nylanser: den svärmande tränaden — svartsjukans iqval — den sjeifuppoffrande troheten — iåterföreningens sällhet — ailt finnes behandladt i med en sanning, en idealitet, som förbyter lii brettens faddheter till den skönaste poesi; och denna erotik, som andas i det hela, ger med detsamma operan en totalkarskter, fullkomligen olik den, som stämplar Mozarts öfriga dramatiska verk. . Belmonte och Constarza uppträda såsom representanter för denna förherrskande erotiska tendens: båda äro ädla upphöjda naturer, såsoma det erfordras för att värdigt personifiera de sublima ideer, som tonskalden här uttalat. I detta afseende nämna vi företrädesvis Belmontes förträffliga arier i A och B dur (4:sta och 2:dra akterna), Constanzas i G moll uti 9:dra, och duetten mellan båda i sista akten. Uti Constanzas stora aria i första akten finna vi ett herrligt adagio, fullt af känsla och sanning; deremot är allegrot till skada för uttrycket något öfverlastadt med fioriturer. Detta bar efter Mozarts egen bekännelse måst ske för att tillfredsställa. den passagelystna primadonnan, mille Cavalieri, för hvilken partiet skrefs. Den entonighet, som denna erotik imedlertid lätteligen kunnat medföra, förhindras genom de skarpt tecknade, effektfulla kontrasterna mellan de öfriga handlande personerna, hvarpå Mozart synbarligen lagt mycken vigt. Såsom motsats till de båda etheriska gestalterna Belmonte och Constanza framstår Osmin — en orientalisk Falstaff — såsom representant för allt hvad östern har barbariskt och brutalt. Mozart har här skapat en karakter, i komisk kraft, i objektiv sanning endast jemförlig med Shakespears genialaste skildringar af denna art. Äfven Osmin besjunger kärleken (i visan vid sin entre) men med hvilken tröghet, hvilken knarrighet, framför allt i ritournellen: Trallalera,, som tycks antyda hos honom en stark benägenhet att gäspa: kärleken har för honom en sömngifvande kraft. Ej så skadeglädien, hämndlystnaden, grymheten: dessa lidelser gifva honom en underbar väckelse, och låta flegman försvinna för en ursinnig vildhet. Sådan visar han sig i sin sista aria: Ha, hvad jag skall triumfera, — samt uti strettan (i 4:sta och 3:dje akterna): pHalsen af åc., hvars vildhet imedlertid får en komisk tillblandning genom janitscharmusiken i ackompagnementet. Fullaf humoristiska pointer är isynnerhet hans första aria ()Ni blott efter qvinnor gapar,), hvaruti redan den första frasen är högst målande genom sin oviga, elefantmässigt framstapplande gång, och äfven duetten med Belmonte visar honom i en ypperligt anbragt belysning. Såsom mellanteinter mellan de skarpa kontrasterna vi framställt uppträda Blonde och Pedrillo: de äro mindre upphöjda naturer än Belmonte och GConstanza, och bilda en mildrande öfvergång från dessas idealitet till den krassa orientaliska materialismen, hvarigenom hela taflan erhåller en sällsynt harmonisk fullBn datt PLO AA Iintarer Asc SenOmM sin friska