Aftonbladet – 18 maj 1846, sida 1

det obestämda. Allas ögon äro för närvarande. fästade på hr von Canitz, utrikesministern, Metterniehs lärling och förtrogne; från honom bärstamma hufvudgrunderna till det nya konstitutionsförslaget. Vare detta nog sagdt, för att antyda hvad -man kan vänta sig från ett. sådant håll; och likväl skall detta vara det högsta, som landet har att förvänta. Imedlertid finnes här ett slags rojalister, hvilka lika mycket som de egentliga absolutisterna runka på Lufvudet öfver konstitutionsfunderingarne, men af belt andra skäl. Om — säga de — ni tro att tiden ändtligen är oundvikligt inne för en konstitutions medgifvande, så beviljen den helt och ärligt! För vår del tro vi dock att denna tid icke är för banden. Wi tro tvärtom, att man blott behöfver hålla sig noga vid Fredrik Wilbelm III:s monarki och följa hans styrelsegrundsatser, för att ännu länge kunna upprätthålla samhällsskicket vid dess närvarande absoluta förm. Men förhölle det sig verkligen icke så, då återstår blott att uppfylla Ihans löften af d. 22 Juni 1845; att gå natio-nens önskningar till mötes, och alt derigenom förvissa styrelsen om en majoritet. Må man i detta fall åt en riksståndsförsamling lemaa andel i lagstiftningen, och kontroll öfver beskattningen; men må 41817 års monarki förblifva orubbad för öfrigt; och må man styra i dess anda och med tillbjelp af den genom henne uppfostrade byråkratilp — Sådant är det gsammalpreussiska sig så kallande Bberala embetsmannapartiets programm. Fill det bekönner sig den aldrastörsta delen bland de egenthga-statsembetsmännen, t. ex. ministrarne Boyen, Flottwell och statsrådsledamöterna öfver hufvud Deras åsigt är utan tvifvel den mest praktiska; ty förverkligades den, så skulle mängden ibland preussarne finna sig belåtna; emedan den medborgerliga anda och den vana vid offentiizga förhandlingar, som påkallas för ett friare system, icke för närvarande är att påräkna i värt land. De öfriga skulle trösta sig med att ett hufvudsakligt steg framåt ändå vore taget, och att utrymme funnes för andra steg, i den mån nationens pluralitet bunne lära sig att gå utan handledning. Men detta praktiska råd kommer visst icke att följas. Man vill icke ens släppa folket ur gångsto!en; oeh så tilis:es det att under tiden vexa ifrån den alldeles. Språnget derur, när det slutligen blir oundvikligt, kan leda till oberäknelig förvirring. Komnungens närmaste omgifning ställer konstitutiong-angelägenheten alltjemnt i sammanhang med de bekanta romantiska ideerna om upprättandet af en kristlig mönsterstat; och ju mera det folk; som skulle bilda iövånarne i denna stat, visar sig ozent för densamma; ju tydligare samtidens gemensamma åsigter strida deremot? ju ängs ligare fruktar denna lilla förtrogna krets att en samhällsförfattning i modern anda, med offentlighet och tryckfrihet, skulle alldeles förstöra det heliga verket: Upperbart är den politiska jesuitismen verksam i att stegra denna ängslan, medan den smyger fram i våra protestantiska pietisters svartråckar. Mer än någonsin predikas frin detta håll den läran, att den som icke tror hvad deras dogmer förkunna, är en klen kristen, och att den som är en klen kristen äfven är en klen undersåte, emedan menriskans bestämmelse är fruktan; först fruktan för Gud och sedan fruktan för öfverheten; hvaraf vidare drages den slutsatsen, att statsstyrelsen bör tillbålla hvar och en till ödmjukhet i den sanna tromn,, på det att han må blifva tillräckligt ölmjuk inför verldslig öfverhet. Till hvad grad dessa grundsatser slagit rot på högsta ort, derom kan följande Hila ånekdot lemna ett begrepp. Under det bekanta evanseliska kyrkomötet härstädes, för ett par må-nader sedan, då ledamöterna en dag varit inpjudna till den kongl. taffeln, inlät sig konunsen, efter måltiden, i ett samtal med konsistoialrådet d:r Ublman från Baden, i politiska ämren, och frågade, bland annat, hvilka som e;entligen voro hufvudmännen för oppösitionen Badenhs representantkammare. Könsistorialådet nämnde härvid åtskilliga badiska opposiionsmän, och bland: dem äfven den bekante väfdtecknaren, professor Welcker. — Men det r besynnerligt ändå — anmärkte den höge aterlokatörn — att brodern till: denne reolutionär, professor Welcker i Bonn, är en i llo aktningsvärd och förnuftig man, som icke ar minsta likhet med den andre. — Jag bör j förtigar, svarade br Ublinan, att äfven den ndre brodern, den bådiske professörn, är såom enskild man likaså aktad och förnuftig, och erjemte ällmänt berömd för sin rättskaffenhetn. — Vid dessa ord drog sig ett moln öfver koungens panna, och hån inföll med häftighet: Eh sådan upprorsmakare och orostiftare kan möjligen förtjena namn af rättskaffens air Dermed vände konungen ryggen åt det förigna konsistorialrådet och på samtalet vardt slut. Flera små berättelser af enahanda tycke försordes under kyrkomötet härstädes; och man oner deraf äfven huru all opposition här beömes på vissa håll; äfven när den, såsom Welcers, aldrig bar öfverskridit grundlagens gränr. Konungens hufvudsyfteoca förhoppningar, kasom hans för!rognaste rådgifvares, gå för rigt ut på.att bannlysa tidsandan:: med tillelp af den religiösa tron. Alltsedan år 4840 ir men ouppbörligt arbetat i denna syftning