Aftonbladet – 16 maj 1846, sida 3

jag till och med explicera hans sista bandling, att öfvergå till Rysk undersåte. Det fanns ingen utsigt för honom att få inflytande mera, hvilket han till och med sökt vid vestra armeens marsch till Stockholm emot sin skyddling; han fick det lika så litet då som sedermera, och hans roll på denna sidan Bottniska viken var redan utspelad, och tror jag sannerligen icke att han på andra sidan sökte någonsin skada det gamla Sverige.n Ett par anekdoter om fältmarskalken Tolls sätt att behandla den envise och öfver uppenbarelseboken grubblande Konungen torde roa läsaren. Se här hvad br af Wingård derom berättar: Den andra händelsen, som jag vill omtala, har jag af excellensen Toll vid ett tillfälle under min tjenstgöriog hos honom i Pomern. Han yttrade vanligtvis ganska öppet eller utan förbehåll, att man i Stockholm skämt bort Konungen genom smicker och gjort honom envis och sjelfklok, samt att man icke förstod sig på der att bandtera honom. Mången ännu lefvande skulle måhända kunna intyga sanningen häraf. Men som jag icke kan förvänta mig nägra sädana intyganden, skall jag, efter den berättelse, som jag nu gär att framställa i enlighet med hvad jag hörde, uti afskriften af ett egenhändigt bref från excellensen till mig, ådagalägga hvad sednare delen af hans sats angår: nemligen hur han gick tillväga vid behandlingen af sin envise herre. Han berättade, att, vid en resa till Finland, då han var Konungen följaktig, det blåste kallt på Ålands haf, under det Konungen satt uti sin blotta uniform med kraghandskar och allt, samt frös och tuttrade erbarmligt som alla de andra. Gubben, som frös sjelf, ville flera gånger förmå honom att taga något varmare plagg på sig; men förgäfves. Han hittade då på den historien — sann eller icke, vi!l jag låta vara osagdt, att sjelfva konung Carl XII just vid en dylik resa hade tagit pels på sig, ehuru rask och härdad herre han än var. Gif mig hit en pels, ropade Konungen genast, — och dermed var den historien slut. Att excellensen Toll var en ganska frimodig man, ehuru sin konung tillgifven såsom statens högste chef, skall jag framdeles bevisa. Afvenledes är jag innerligen öfvertygad, att endast för avt frälsa honom, och i möjligaste måtto förekomma hans misstag och dårskaper, åtföljde den gamle mannen Konungen till Tyskland, från sitt lugna Beckaskog, frivilligt; tyl befallning härtill kunde icke gifvas den i tjensten grånade, om icke han sjelf föran leådt den af ofvannämnde ädla afsigter. Någon äregirighet är vid sjuttio år icke att förmoda. Han hade nog visat under sin verksamma tid, hvad han varit och huru djupt han ingripit i händelserna, för att icke hafva nog deraf för att fylla en mängd blad uti sitt fäderneslands historia, och han behöfde således icke derföre kasta sig i vidlyftigheter på gamla dagar och sluta sitt lif på slagtfältet eller i fångenskap. Nej; hans motiver måtte hafva varit helt andra och vida allmänligare än hans personliga ära, eller egna fördelar, ty han behöfde ingenting i den delen: och utgången visade, att han lyckades fullkomligt deruti, att genom sin skarpsinnighet och djerfva beslutsamhet frälsa sin konung och dess arm, som han nästan med våld tog befälet öfver. Vi skola återkomma härtill, såsom hörande till ett sednare kapitel af mina minnen, hvilket icke bör ryckas utur sitt sammanhang. Huru excellensen Toll, som förut sagdt är, uppfattat sättet att sansa sin konung, vill jag dock icke uppskjuta att nu bevisa, efter som vi kommit på tal härom, och händelsen gör att jag har bland gamla papper funnit det ofvanföre omtalade brefyet. En liten preambule fordras dock dessförinnan, hvarefter jag sedermera skall ätergå till berättelsens öfvergifna tråd. Återkommen från Tyskland och sedan jag begifvit mig från Beckaskog och skulle öfver Götheborg resa till tjenstbefattningen i Stockholm, sitter jag och äter vid föräldrarnes bord en afton, då betjenten inkommer och berättar, att en resande var ute i tamburen, som ville afiemna ett bref uti mina egna händer. Jag stiger då genast upp från bordet, och hvem finner jag derute, om icke min kära Björnram, excellensens trogne kammartjenare, med ett bref under den 3 November, härhos bifogadt ); visande, jemte ett stort förtroende till mig, huru varma disputer lära pågått mellan Konungen och excellensen under sammanvaron den hösten på Beckaskog. Jag bar anledning tro, att efter bokens ankomst de biefvo varmare, hvarom jag framdeles skall yttra mig. Imedlertid vill jag nu blott nämna, att jag, då jag återkom till matsalen, frågade min far, om han hade den reqvirerade boken, hvarvid han svarade: du kan derom fråga din mor; ty sådan strunt sätter jag, om än jag skulle bafva läst den, icke i mina bokhyllor. Min mor hade boken; och som Björnram hade sagt, att på; brefvet icke fordras svar, blott en bok, slog jag in den i ett papper utan att göra annat vid den, än att skaka utur densamma några papperslappar, som min mor troligen laggt till märken för frågor eller till minnes. Derpå for Björnram utaf med samma häst hvarmed han kommit till staden, och jag skref icke ett enda ord med honom, ej heller sedan; ty jag kände ganska väl, att Hans Excellens icke ville hafva bref i saker som han önskade hålla hemliga, ehuru han stundom skref sådana sjelf till dem, som han hedrade med sitt förtroende; och var det mig en stor tillfredsställelse att kunna räkna mig bland deras antal. Att jag icke brustit deremot, vill jag hoppas, att hvar och en torde medgifva, då jag först nu efter nära fyratio år upptäcker hemligheten af hans sätt att tillvägagå med sin konung. ) Ja 6. Hellsingborg d 3 November 41807. Wälborne Herr Capitaine Gör mig den vänskapen och skicka med