Aftonbladet – 16 maj 1846, sida 3

I Konungen; men det är icke destomindre mig saget, att ryktet skulle vara temligen allmänt. Essen, .Isom ditintills stått fördjupad i betraktelser, som alla kunde se på hans ansigte utom Konungen, bröt nu tystnaden med hetta, och förmodligen för att äfven afleda misstankan att han, genom sin vanliga droatur, skulle hafva någon gång sjelf sagt I Konungen detta rykte, för att stäfja dess öfvermod och inbilskhet, högg nu in, försäkrande att han icke heller någonsin hört detta rykte och skulle icke tro, att någon vågat komma med dylikt till honom utan att på stället blifva bestraffad; ty äflven han hade ansetts som salig Konungens vän. Nå, nå, blif icke het, min kära Essen, — jag ser det kostar på er, svarade Konungen; jag har icke heller någonsin brydt mig derom, och så bör äfven ni göra. För att få allt vidare talande i denna oförmodadt väckta fråga slutad, skyndade jag mig att omtala huru Platen vonjSilens, under exercerandet af sitt landtvärn, utfunderat sättet att behandla fransoserna då de kommo i landet, samt öfvade sina bondgossar att med de gevär, han fått, sticka in bajonetten i sädeskärfvarna på åkern och sedan sparka af dem. Historien var uppgjord, som jag tror; men dermed vanns ändamålet att uppväcka ett allmänt skratt, från den förut varande trumpenheten, som nästan var på vägen, vid slutet af Essens tal, att med slag på pliten visa en lojal opinionsyttring. mot alla spridare af ett sädant rykte. Uttrycket hörer visserligen till en sednare tid, men på något sådant tydde Armfelts ord, hvilket, såsom ingenting betydande, jag icke så noga minnes nu mera, som det föregående vigtigare ordandet. Alla tal i det kinkiga ämnet lära härmed upphört, sade generalen, till alla närvarandes belåtenhet. Han fortsatte icke dessmindre, till min verkliga obelåtenhet, ämnet, genom frågan: nå, hvad säger ni sjelf? — Ingenting, — blef mitt svar — och om min General tillåter mig gifva honom ett råd, så skulle jag tro, att man aldrig borde omtala hvad som nu passerat, helst, som herr generalen föranledde den verkligt bedröfliga händelsen. — Ni kan hafva rätt, att man icke bör tala om den saken; men vi voro flera, och jag kan måhända misstänkas hafva i min historia velat såra den olycklige, som jag aldrig trodde skulle känna ryktet och minst kunde förmoda skulle vara så enfaldig att taga det åt sig i mångas närvaro. Gud hbjelpehonom — tillade han — stort förstånd har han visserligen icke. . Min annars så glada general var förstämd hela dagen, äfven vid bordet, till allas förundran, och jag bekänner, att jag äfven var satt utur humör genom de flerfaldiga reflexioner, jag gjorde, öfver den olyckliges ställning under medvetandet af att ett sådant rykte gick då han ville spela en roll på sin plats och visa ett mod, som han måhända icke egde, såsom misstänkt i anseende till sin börd. Ehuru jag visserligen ogillade mänga af dess åt-! gärder och ansåg honom som i högsta grad oefter-: rältlig samt slö i förståndet; beklagade jag honom dock rätt hjertligen, ty jag trodde att många menniskors ofärd äfvensom fäderneslandets skulle komma öfver hunom till följe af dess envishet, hvilket framtiden också visade. Uti revolutionen deltog jag dock icke, ehuru jag såg den förut och icke saknade vinkar att deri medverka; ty jag var för mycket rojalist quand meme. Länge varade icke trumpenheten i Armfelts hus och vid dess bord, hvarest efter band allt återtog sin gamla beskaffenhet. Det visade sig dock tydligen för mig, som kände orsaken till hans temporära förstämning, att mannen, under allsin lättsinnighet, var mäktig af allvarsamma betraktelser, hvilket jag sedermera ofta fick tillfälle att erfara. Också kunde han temligen återhålla sin inneboende gycklande glädtighet, när han ville; hvilket visade sig då hans aktningsvärda grefvinna, ett bland de förståndigaste fruntimmer jag tror någonsin funnits, öfverkom till Stralsund med sin älskvärda dotter. Tonen i huset förändrades genast, och krigsbussen, med sina fältlifsvanor, förbyttes till en älskvärd, attentiös, pere de famille. Der bodde således icke i honom något så demoniskt lättsinne och liknöjdhet för allt hvad menniskor tänkte och sade om honom, samt saknad känsla för det tillbörliga och medmenniskors lidelser, som hos Cardell, — det utmärktaste exemplar i den delen, jag någonsin mött under min långa lefnad. Många af hans icke döljda mandater i den! delen kunna endast återfinnas uti de nya Franskal: romanerna, som med begärlighet läsas af vår tids ungdom och emanciperade qvinnor. Visst gick det litet ojemnt i början för min käre general att icke falla utur sin roll, helst då uti hans skrifoch expeditionsrum, der han nu äfven bade sin sängkammare och emottagningsrum för karlar, han lättade sina sinnen med vanligt prat. Att hans fruntimmer: Hade ett ganska välgörande välde öfver honom eller, om jag må så säga, hans bättre menniska — syntes tydligt, och hade varit för hans anseende -en lycka, om han alltid haft dem omkring sig; men hans kringirrande lif, såsom landsförvist och efterspanad öfver allt, hade icke medgifvit detta. Att han således som böjd för äfventyr af alla slag, fick smyga sig fram från det ena till det andra landet, och grunda sitt skydd mot förföljelser på en mängd genom sitt intagande väsende gjorda bekantskaper, hvaruti fruntimmer spelte hufvudvollen, kunde visserligen förklara mycket af hans lättsinnighet. Jag påminoer mig att, vid ett tillfälle i grefvinnans närvaro, då han råkade säga, att hon, som svenska generalernas fruar under trettioårakrigen, rest till Tyskland, fick han ett par ögon, som stäfjade all fortsättning i den delen: men han räkade ut för ett par andra, då han. lekande med ett par de allra sötaste små flickor, lika honom som bär, hvilka grefvinnan haft med sig och som sades vara födda af två förnäma fruntimmer, sade: snart blir jag morfar! — Snart: sade fröken, med en skarp blick på fadren; — ja, ett år härefter hoppas jag det; ty din fästman kommer ju snart hit, och jag får det nöjet att här förena er. Det var på det hela — enligt min öfvertygelse — mera obetänksamhet, som inledde denne man i dess många äfventyr, än någon verkligen inneboende elakhet. Han var sitt fädernesland ganska tillgifven; men, borlskämd af det inflytande, han haft under OC netaf TIT.e tid villa han aavna atvra