Aftonbladet – 15 maj 1846, sida 2

reser det går ju aldrig an! Lyrensvärd har ju slagit sin arm om Hortensias veka Nf och trycker benne gång efier annan till sitt bröst. Ahl hvilken lång, lång kyss! ack, den uvgdomen! den ungdomen! . Men låtom oss nu böra hvad Hortensia har alt säga, då hon med ett obeskrifligt ömt, blygt småleende, sakta lösgör sig ur den glädjedruckne Lyrensvärds armar: Och nu, min, Min älskade! tror jag nästan att det icke blir någon resa af i morgon. Får jag derföre anhålla om er arm, mia herre! vi måste genast underiätta min gode förmyndare om orsaken till dess uppskjutande. Men... men först och sist och jemt och ständigt vi skola tro uppå hvarann, tillade bon, under det hon smög sig närmare Lyrensvärds bröst och med trofasta ögon, ännu leende genom tårar, såg in i bans. När jag hittade din plånbok, tycktes det mig, som jag äfven hittade ditt hjerta. Ack, hvilket lyckligt fynd I pOch hvilken ännu lyckligare förlust! ropade den bänförde Lyrensvärd. Åter en lång, stum omfamning. Derefter försvuano de lyckliga, med steg så lätta, så ljudlösa, som Kade de för ögonblicket fått vingar. Och nu har jag ju tydligen visat buru ytterst förmånligt det ibland kan vara att tappa sin plånbok. Du, kringflackande, sönderskakade, ömme, fattige löjtnant, som är stadd på parforcejagt efter någon rik arftagerska, gack du en gång, på försök, och gör sammaledes! SLUT,