Aftonbladet – 15 maj 1846, sida 2

som man, med åsidosättonde vf allt annat, måste uppylla. Man har pligter mot sig sjelf och mot ... mot anrdra... : Nu är det omöjligt att kunna höra mera, och doseutom försvinner det spaiserande paret bakom aldeus krökving, der borta. Men tålamod! De komma väl åter... Jo, riktigt, der ba vi der i Få höra bur det nu låter Det är återigen vår bjelte som talar: Ena fattig yngling är i många fall att be tlaga, och serdeles i det afseende, att han ... ban ieke kan älska en ... en ... rik flicka. utan att hon och verlden med henne döme honom att vara egeonytlig, hvilket jag anse: för detsamma som ligsinnad. Det är sannerli gen hårdt och äfven ofta orättvist. (Ja, ja, viss är det grufligt orättvist, ren undra hur hän kom på det kapitlet?) pMen om nu en rik flicka älskar en fattig ynglog och äfven tror, ja vet ait den fattige ynglingen ... älskar henne åter, utan ... utan några egennyttiga berökningar, då, då bör väl den fattige ynglingens stoliket; som ni pyss försvarat, vika — (Ja, se det var beskedligt! bjelp honom bara litet på trallen, så går det nog! OÖ, vågar, vågar jag väl alt tyda dessa .....) Ord) skulle det väl vara, men det börde: verkligen icke, och nu försvinna de åter bakom dena förargliga häcken der borta. Men det var grufliet hvad de denna gång låt: länge vänta på sig! Jag tror nistan att vi g öch söka upp dem. i Jo, min själ! sitta icke de der på den grön målade bänken — — men, Gud bevare oss na