Aftonbladet – 14 maj 1846, sida 2

fe m—X!tF(Ojj 5 — — — — om alltings förgängligbet under solen. Men en viss stolthet, ädel till sin grund, hade dock hans råkade fattigdom grundlagt, och, ehuru favoriserad och föremål för många smältande blickar, ifven från rika arftagerskor, tillät honom ej denna att uppträda som brödfriare. Härtill bidrog väl äfven, att han fattat den, nuförtiden temligen sällsynta, öfvertygelsen, att man af bjertat bör älska äfven den rika flicka, hvars band man vill vinna. Men ibland vår tids förkonstlade, förbildade och försnörda unga damer med medel,, hade han icke funnit något sinne, som sympatiserade med hans eget, hvilket var öppet, gladt och flärdfritt och afskydde denna sippiga sentiment, denna hycklade englarenhet som beklagligen är så allmän, ehuru den gagner tl så litet, då i alla fell ingen låter lurs sig deraf. Det var derföre ganska probabell att vår bjelte, med dessa tänkesätt, skulle fö gå ogift till grafven. Så trodde ban åtminstont sjelf, och i denna tro satte han sig äfven i jagt vagnen och begaf sig till Storeby att emottags den förlorade skatten. — Från Slagsmåla obygeliga och blodiga tjufnä ste, är det sannerligen rätt ljuft att få begifv sig till ett heligt rum, dit ingen förfatlare, mer blott bans sångmö, och knappast hon ibland får fritt och obebindradt inträde — nemliger till en ung, blomstrande flickas sängkammare Det är just till en sådan angenäm ort jag nt förer läsaren och der återfinna vi vår älskvärd: bekantskap från gårdagen, fröken Hortensia Iklädd en smakfull, hvitskimrande morgondrägt på hvilken de nyss ordnade rika, svarta loc