Aftonbladet – 14 maj 1846, sida 2

ida, behagade mycket, och belönades med lifiga applåder. Särdeles intagande utförde hon l! n serenad af Schubert, med ackompagnement! if fortepiano. H. M. Enkedrottningen bivistade pektaklet. MM ——— F HERR NAGELS SOIRE. j Redan hafva ett par år förflutit, sedan manl aft tillfälle att i någon sjelfständigare produk-l! ion offentligen höra den utmärkte artist vi of-l: van nämnt. Sedan denna tid har man här viserligen hört violin-virtuoser, som varit fullt ! emförlige med honom i kraft och färdighet, om öfverträffat bonom i stylens djup och all-l! var, men få, hvilka egt denna melodiska ljuf-! hetei ton och föredrag, denna elegans i koloratur och passager, som i hr Nagels spel äro så utmärkande egenskaper. Hans toner skaka icke åhörarnes känslor, gifva dem icke en storarlad lyftning, men de bringa dem i harmonisk enklang och sprida öfver sinnet en allmän känsla af trefnad och välbehag. Vi behöfva ej ser-l skildt loforda br Nagels betydande färdighet, hans utmärkta rena intonation: dessa egenskaper äro allmänt erkände, och hafva jemte hans öfrige artistiska förtjenster med rätta förvärfvat honom en popularitet, som i en mera gynnande årstid och vid mindre hopad konkurrens säkerligen skulle gjort denna konsert lika talrikt besökt, som dem han i förra tider med så mycken framgång gifvit. i Det bifall, man egnade br Nagels spel, var deremot oförminskadt och lifvades med hvarje nummer. Det första bland dem var Viottis E-mollkonsert: ett af dessa mästerverk från den gamla skolan, som i tankarnes djup och skönbet, stylens storartade enkelhet äro så ouppbinneliga mönster. Konsertgifvaren dokumenterade genom valet af denna pjes lika mycken smak, som artistiskt studium genom dess föredrag, ehuru man dock icke alltid deri återfann den intensiva kraft, det uttryck af värdighet, som här erfordrades. I de båda peserna af hr Nagels egen komposition — recitativ, adagio och rondo, samt variationer å la Paganini — visade hr Nagel sin intagande talang som exekutör från en högst fördelaktig sida (oaktadt kompositionerna voro temligen svaga, så till uppfinning, som till den formella bebandlingen), och i synnerhet var det i Paganini-variationerna som nans försmältande sång, hans ypperliga flageolet framkallade enthusiastiskt bifall. För öfrigt upptog programmet för aftonen å!skilligt af mycket intresse, hvaribland vi nämna den förträffliga duetten ur Jes-onda, rätt väl sjungen af mamsell Fredrique Berweld och hr Strandberg, fastän vi, helst hvad sopranen vidkommer, hade önskat något mera innerlighet, mera poesi uti föredraget. Imedlert:d har denna pjes troligen blifvit instuderad i hast, emedan den gafs i stället för terzetten ur Ryno cch ba-arian ur Figaro, hvilka nummer, i anseende till hr. Walins opasslighet, måste uteslutas. M:ll Julie Berwald gaf Euryanthes romantiskt sköna cavatina (C-dur) ur Webers opera af samma namn, med vackert och uttrycksfullt föredrag; dock tog mar, enligt ref:s åsigt, tempot i detta nummer alltför långsamt, hvarigenom styckets friska karakter något förlorade sig. — Vidare utmärkte sig hrr Strandberg och Sack i en Bellinisk romans med obligat violoncell: melodisk, så-om de flesta sångerna af denne Maestro, men äfven laborerande med hans vanliga hbypokondriska sentimentalitet. Ett märkligt afbrott häremot gjorde de glada drillerna i hr Dannströms Tyrolienne, en af denne tonsättares fashionablaste iospirationer, som sjöngs af m:ll Fundin med mycken färdighet och elegans. Annu en sing af hr Dannström gafs af m:ll Fundin vid detia tillfälle: Gamla Minnen, hvaruti förekomma rätt vackra, fast sinsemellan något heterogena motiver. Båda dessa stycken äro för öfrigt särdeles väl beräknade för rösten. — En angenäm erinran om den ypperliga pianisten Mayer erhöll man genom hans D-dur-konsert, hvaraf finalet exequerades utaf fru Wilhelmina Schäck (född Josepbson), hvars vackra talang redan i flera år undandragit sig offentligheten, och nu med desto större nöje helsades välkommen på konserttribunen. Fru Schick, som instuderat nämnde komposition under den frejdade författarens ledning, gjorde sin mästare beder, eburu något mera kraft i exekutionen varit beböflig, helst i anseende till pjesens starka instrumentation och vår orkesters obenägenhet (isynnerhet från den blisande sidan) att underordna sig principalpatiet. Afven skulle vi ralat 4illeturka frö Schick att ej (såsom nu