Aftonbladet – 14 maj 1846, sida 2

RER KRR—— LK —L tt Mn lilla fästmö — inga tårar, När icke de behöfvas just! Men först och sist och jemnt och ständigt Vi skola tro uppå hvarann, Ty eljest flyktar, så behändigt, Den kärlek, hvaraf bjertat brann. Det minsta tvifvel qval bereder, Försoning, tvister, utan mått. Min lilla fästmö — inga eder Om trohet, men ver trogen blott! Besynnerligt! besynnerligt,, hviskade flickan under det en lätt rodnad färgade hennes kind, hvad denne mannens friska, glada lefnadsåsigter överensstämma med mina egna. Han förefaller mig just som en gammal bekant; men jag må undra om han kommer hit? Jag skulle just vilja se honom — se en man, som fröjdar sig åt lifvet, fastän detta ej varit så särdeles gynnsamt för honom, att döma af hans mottva. Undra om han kommer? Men hvad bekymrar det mig! afbröt hon sig sjelf och lade med en liten mine af otålighet den omtalta papperslappen tilbaka i plånboken, som hon förvarat i spegellådan, han må komma, eller icke, efter behag. Likvisst var det orätt af mig att läsa hans rimmerier, mycket orätt, men, vi fruntimmer äro ju så nyfikna och... och hittgods måste man ju gå igerom. Sedan hon sålunda tystat sitt ömtåliga samvete, gick bon till fönstret, öppnade det cch såg ut i den friska, klara sommarmorgonen, men en lält suck höjde dervid hennes barm, och det är mycke! troligt att den blick, hvarmed hon nu helsade den blomstrande naturen rundtomkring, ickt var fullt så glad och strålande, som vanligt