Aftonbladet – 14 maj 1846, sida 2

mm HM karne behagligt nedfalla, sitter hon nu och, liksom Vanadis, lyssnande hvilar hvita barmen mot bordet, brinaer och hör. Hvad hon egentligen lyssnar på, är omöjligt att utgrunda, men att hon gör det emellanåt, är imedlertid otvifvelaktigt. På hennes sköna ansigte, hvilket är ovanligt blekt, tyckes det som natten varit orolig och sömnen blott sällan tillslutit dessa strålande ögon, hvilka nu höjdes och åter sänktes med en sällsam förvirring. Framför henne låg en bök, men bon sköt den häftigt ifrån sig och fästade blicken på en liten papperslapp, fullklåttrad med blyerts. Ötverskriften var ställd till min lilla fästmö, om jag hade någons. Med ett vackert leende flög bon ännu en gång igenom de täta raderna och slutligen började hon att balfhögt läsa följande stanser; Det är väl ej så svårt att glädas, Som verlden tror, med allt sitt vett, Om blott för hårda ord vi rädas, Som för den falska o:mens bett. Ett uttryck, ja, en mine kan ställa En mur emellan tvenne bröst. Min lilla fästmö — inga gälla Och skarpa toner i din röst! Att se ett vackert öga gråta Skall vara mäkta Jjuft — må ske! Men jag — du täcktes det förlåta Vill mycket hellre se det 1e. Långt bättre vara glada dårar, Än dårar uti sorg och pust..