Aftonbladet – 13 maj 1846, sida 2

misstager sig Hans Jansson. Båda måste utgå ifrån folket, så vida ledamöterna inom dem skola blifva, hvad grundlagen föreskrifver — Svenska folkets representanter, och hvilken grundsats, såsom redan lagligen erkänd, uti intet fall bör förbises eller bortskänkas. Antager man för exemplets skull en representation, der första kammaren grundar sig på allmänna val, men der den andra antingen utgår från bestämmelser, tillagda Konungen, eller också vissa stånd eller klasser, så utgöres representationen sålunda egentligen utaf tvenne från motsatta båll sammanfogade eller hopskarfvade krafter och bvilka, till följe af sin egen motsatta beskaffenhet, oftast i de fleste, och alltid i de vigtigaste fallen skulle komma att stå i fiendtlig rigtning till hvarandra. En sådan representation skulle komma att se ut ungefär som om man nu sloge tillhopa Adel och Prest i en kammare, och Borgare och Bonde i en annan — hvarigenom riksmötena fortfarande skulle blifva de eviga intrigernas och den bittra oviljans fält. Egenteligen vunne man ingenting annat härmed — än förenkling i vissa former; men i sjelfva saken ganska föga eller nära nog ingenting. Det finnes tvenne slag olika representationssätt, med bibehållande af en bestämd inre princip: det ena är absolutismens, och går uppifrån och nedåt, och man kan säga, att det är deråt, som Danmark och äfven Preussen i närvarande stund synes tendera, om man nota bene antar rojauten såsom ståndpunkt för sin vue. Under Medeltiden och äfven sedermera förefanns något dylikt också hos oss. Detta system förutsätter alltid, att Konungen är staten, samt att folket ännu har ganska litet begrepp för och om sina politiska rättigheter. Det andra systemet går nedifrån och uppåt. Folket är staten. Konungen är folkideens högsta signum: lagarnas personifierade Majestät. Båda kamrarne utgå der ifrån folket, och Konungamakten möter i dem detta folk, för att rådslå. Men, säger man, i sådant fall, skulle ju en kammare vara alldeles tillräcklig. Alldeles det, men af fruktan att en kammare skulle kunna förhesta sig i sina beslut, antager man (vå, på det att ärenderna skola genomgå tvåfaldig dikussion, eller, liksom guldet — flera än en soffringsprocess; men för att alltid verka åt ett håll, till samma mål, måste de likväl utgå från samma förutsättningar. I den första karemaren förutsätter man gemenligen ett större och lifligare begär för framåtskridandet, då deremot man i den andra tänker sig mera besinningsfullhet eller passionsfriare allvar och lugn, hvilket äfven erhålles, icke förmedelst kamrarnes sammansättning af olika klasser och intressen, utan endast och allenast genom olika grader af census och årsbestämmanden. Vi gilla denna försigtighet, men bestrida riktigheten af Hans Janssons sats, att det ligger mindre vigt på huru den andra kammaren tillkommer, än den första; på båda ligger — samma vigt. ,Skulle man nu söka plåstra tillsammans ett system, deri den ena hälften agerade uppifrån och nedåt och den andra hälften nedifrån och uppåt, eller deri den ena, med böjelse att konservera privilegier och korporationsintressen, vore född motkämpe till den andra, reformernas sköidbärare, så hade man hoppat ur askan i elden, och endast gjort kastskillnads-intresset långt starkare och mera koncentreradt, än det till och med är i närvarande stund; emedan dess position nu på långt när icke är så fördelaktig, som den då vore eller blefve. De liberala i representations-kommitten synas genom Hans Jansson ha förklarat, att endast de få tillyxa den första kammaren, så må gerna de konservative tillskapa den andra, och antager man, hvilket man nästan med anledning af grefve Posses tal kan göra, att de konservative inom kommittåen ingå derpå — så är ju kommittåen redan också på god väg att gifva lifvet åt ett sådant, af två motsatta halfvor sammansatt system, som vi bär antydt; ett system, som förefaller oss liksom en menniska, eller rättare vanskanling, hvars kropp vore utgången af folket, men hvaruppä ett hufvud alldeles bakvändt blifvit satt, hvarigenom den stötande kontrast nödvändigt skulle uppstå, att under det hjertat klappar för frihet och fädernesland, fötterna röra sig åt detta mål och armarne beväpna sig derför, så drömmer hufvudet endast om Sodom och Gomorra, höra öronen ej annat än: korsfäst! korsfäst! och se ögonen — endast bakåt. Nationerna, folken, måste, säsom oemotsäglig nödvändighet, alltid vilja konservera det goda, samhällsnyttiga, riktiga och äro i den bemärkelsen sjelfve allvid konservative; endast det dåliga, det orättfärdiga, det samhällsskadliga — vilja de icke konservera. — Att med förutsättning häraf vilja inrymma åt konservatismen en serskild kammare, visar aldrabäst, att afsigten dermed icke är nationlig. Hans Jansson kan visserligen framdraga till sitt försvar, att redan reformvännernas förslag under sednaste riksmöte syntes ingå på nära nog samma åsigt, som han nu yttrat, men denna koncession då bör visserligen icke en om förändringen rådslående Kommitte nu taga till utgångspunkt. Förhållanderne hafva ingenting mot hvarandra att beställa. — Danska tidningen Corsaren gör följande