Aftonbladet – 12 maj 1846, sida 2

BN En bondkärra vore väl ändå god att ha nu, det är säkert,, mumlade herr Spöstedt, grinande. pHvad säger ni?, röt den resande. Jo, jag säger, förstås sig med all möjlig epprobaliom och utan att utsätta mig för vidare ogentilheter från berrns sida, det är sökert, att det ser liksom litet konsteljöst ut med herrr, det är säkert. Hur långt tror väl herrn att en resand?, som vågar att skälla och s!:ss i ett konstschittutonellt land, kommer utan pergar och pass? Icke ett tum, det lofvar jag, det är säkert. Återigen måste vår resarde tyst medgifva, att den lagkunnige herr Spöstedt till viss grad bade rätt, och han bet sig i läpparne af förargelse. Men på dä härna viset får la ja inga skjusspengar ?, sade skjutsgossen, gråtande af full hals. Gråt icke, min stackars gossel sade den resande, du skall nog få ditt ändå. Hör, gästgifvarel lemna mig några riksdaler mot pant af de..ra guldring, som för mig har ett tusenfaldt större värde.n Ne-nej, jag lånar aldrig ut på pant och har dessutom inga pengar, det är säkert; sade den säkre herr Spästedt. Men efter min värdaste herre blifvit gentil igen,, tillade han med ett falskt grin, vill jag genast skicka efter en hederlig och bjelpsam man, som kan hjelpa herrn härifrån, det är säkert. Jag är mycket räsonnerlig af mig, bara jag bemötes med den gratification som tillkommer en medborgare i ett upplyst tidehvarf, det är säkert. Men hade jag sjelf pengar, så försäkrar jag, att jag skulle bjelpa herrn sjelf, det är säkert) — och härvid försvann den värde herren, efter hvilken vår resande slungade en blick af det djupaste förakt. Vi vilja nu följa herr Spöstedt till bans skrifbord, på hvilket en mängd smutsiga och finkelstinkande luntor ligga uppstaplade, ty man skall veta att herr Spöstedt icke allenast var en be