—— MÄRK AA att deri hindras af de kringstående, som visade en förunderlig, men tyvärr ganska vanlig likgiltighet, och högst tvifvelaktigt är om skojaren med lefvande hästen undkommit med hfvet, såvida icke en reslig, kraftfull man med långa svarta mustascher i detsamma inträdt oci hastigt som tanken med ena handen fattat vå!dsverkaren om strupen, under det han med den andra ryckte till sig den hvinande piskan. Blyg ens j icke, ropade den reslige mannen, som var en resande, blygeas j icke, edralymlar, som stån här med armarne i kors och gap-n, då en menniskas lif är i faran. Dä kommer inte oss ve,, sade en. Dä angår dej iote,, sade en annan. Lömmel kan du vara själf, sade en tredje. För att göra sina ord ännu eftertryckligare hade den siste värde talaren framsträckt sin smutsiga knytnäfve mot vår resande, men det bar så illa till, att den i detsamtra nagg:des af blypiskan med den krat att talaren aildeles mistade koncepterna och började att tjutznde hoppa omkring på ett ben. Å Men nu bröt stormen lös öfver vår olycklige resande. Samma halfrusiga hop, som nyss med största kallblodighet i verlden åsett ett nedrigt och försåtligt anfall från ryggen på en supbror och kamrat, råkade genast i elt ytterligt raseri, då en herreman vågade tillrättav:sa en oförskämd näsvishet. Uian att es tänka på det vackra i den resandes bandling, att med egen fara förhindra ett mord, skockade bönderna sig kring honom, som nu såg sig tvungen att släppa skojaren med döda hästen och i stället rusta sig till eget försvar. Rådig af naturen och begåfvad med eit oförskräckt mod, ställde han sig med ryggen mot disken, hållande den eröfrade blypiskan i handen. Gästgifvare! kom hit! ropade han med thordönsröst, men herr Spöstedt var en försigtig general och hade redan vid slagsmålets början för