har ingifvit sin ansökning till vederbörande, som remitterat den till en undersökning a bergmästaren i orten om vattenfallets beskaffenhet, och det kolfång den tillämnade anläggningen egde att påräkna. Härvid hafva bruksegarze då uppzifvit: i främsta rummet huru mycken skog bruket sjelf egde; i det andra något visst belopp, om hvars lefvererande uteslutande till detta bruk ordentliga kontrakter blifvit ingåpgna med vissa hemmansegare, som afsagt sig rättigheten att sälja kol till någon annan. och således åtagit sig en bestämd servitut till bruksegaren. I tredje rummet hafva också oftast en mängd af ortens kringboende skogsegare blifvit af bruksegaren tillkallade och förklarat, att de ansågo anläggningen nyttig till åstedkommande af arbetsförtjenst, samt att de kunde cch ville sälja kol för den blifv2nde tillverkningen, men utan att binda sig till pris eller qvantitet genom speciella kontrakter. Nu kan det vid den föreslagna reformen, naturligtvis, aldrig komma i fråga, att genom fribeten i smidesanläggningar den rättighet, som förut varande bruksegare kunna ega enligt första och andra punkterna, skulle rubbas, emedan en verklig eganderätt här finnes. Frågan är egentligen huruvida redan utfärdade privilegier från förveltningens sida kunna gifva en presumtiv eganderätt eller åtminstone företrädesrätt äfven till de hemmans skogseffekter, hvilkas egare ej ingått någon ovilkorlig förbindelse, och om denna presumtiva rätt kan vara starkare, ön hewmmansegarnes lagliga rätt att få fritt disponera afkastningen af sin jord. Detta är den ena delen af frågan, hvars afgörande likväl icke kan vara tvifvel underkastadt, och, medgifvom det, icke heller blifvit helt och hållet så behandlad af bergskollesium i tillämpningen, fastän koll. i ofvanstående räsonnemang tyckes utgå ifrån antagandet af den presumtiva rättigheten såsom en princip, då koll. talar om användandet af pandras tillgångarn. Den andra delen af frågan är den, huruvida det är nyttigt och statsklokt för handteringens bästa i det hea, att medgifva den lagliga disPosit:onsrättens utöfning i hela dess vidd, eller om en fortfarande inskränkning deri bör kunna ega rum ifrån synpunkten af statens förmynderskap öfver den enskilda hushållningen. Det är i detta sednare afseende vi äre af olika tanka med kongl. bergskollegium. Otvifvelaktigt får medgifvas, att genom proklamerande af tillverkniogens frihet, d. v. s. genom denna näringsgrens försättande i paritet med andra fabrikat:oner, komma en del af de hittills genom privilegier mot medtäflan skyddade bruken att förlora, andra åter, som äro bättre belägna för transporter 0. s. v., att vinna, äfvensom det är antagligt och troligt, att skogarna på vissa puakter skola hårdt anlitas, i synnerhet i början, och intill dess en rationell skogshushållning hinner göra sig gällande. Men å andra sidan måste tagas i betraktande följande omständigheter. E:t industrielt privilegium från statens sida kan egentligen icke innefatta anzat än ett berättigande att drifval en näring och icke något monopol eller intrång på andras framtida rättighet, hvarpå bästa beviset är, att ingen satt i fråga statsmakternas rätt att ändra författningen. Ett sådant privilegium kan således icke heller innefatta någon ovilkorlig försäkran om vinst eller utkomst af företaget, hvilket alltid beror, dels af konjunkturen, dels af den enskilda omtankan. Dernäst kommer, att det utan tvifvel vore väl om alla bruksegare, likasom öfverhufvud alla menniskor, till evinnerlig tid kunde vara försäkrade om sin bergning; men sakernas gång är nu en gång sådan, att det icke kan ske. Man måste då framför allt i näringar, som skola täfla på den utländska marknaden, söka följa med sin tid både i det ena och andra. Detta är t. ex. skälet, hvarföre det alltid anses statspyttigt att gynna införandet af uppfinningar, som nedsätta produktens tillverkningskostnad, om än många af de varande idkarne i samma branche derigenom för en viss period blifva lidande. Härefter förekommer ytterligare och mera specielt angående de af bergskollegium åberopade privilegiirättigheterna till kolfång, att, ehuru sådana fivnas på papperet, exis!era de numera redan icke i verkligheten, der ej serskilda bindande kontrakter försäkra derom, utan hemmansegarne sälja till den af hvilken de få bäst betaldt, hvilket också är det naturliga och nå got som man ej bör motverka, då det höjer skogens värde och i ssmma mån äfven uppmuntrar till en förbättrad skogsbushållning. Slutligen skall man ock, i denna som andra näringar, snart få göra den erfarenheten, att totalsumman af de enskilde alltid i längdenl; hushålla bättre för egen räkning under en fri jäflan, än staten kan göra det på deras räkning. LITTERATUR-BULLETIN. Genom bokhandlaren A. Bonniers försorg hafva några exemplar hitkommit af det interessanta föredrag öfver Skandinavismens Utförbarhet, eller praktiska sida, som rektor C. J.