NÄRINGSFRIHETSFRÅGAN. Vi anmärkte nyligen i revy af tidningarna att om föremålet för den offentliga diskussionen är att söka sanningen, så måste det på publ:citetens fält, likasom inom umgängeslifvet, finnas vissa reglor, hvilkas iakttagande anses ut göra ett oeftergifligt vilkor inom det sedliga oci hyfsade sambället. Den första af dessa regloi är att gifva och taga skäl, det vill säga att, om en framställd sats å motsidan mötes med invändningar i sak, icke genmäla dem endast antingen med nonsens, med ett idkeligt upprepende af fraser, som ligga på sidan om der förhanden varande tvisten, eller meå en såkallad petitio principii, det vill säga, att frambålla såsom skäl just hvsd som skall bevisss. Personer, som begagna ett förfarande af sistnämnde art, benämnas vanligen, när det förekommer i tvister vid domstolarna, bränvinsadvokater, i den akademiska kathedern eller på räsonnemangets gebiet öfverhufvud rabulister (hvilket ord egentligen bar en annan betydelse, än man på de sista åren gifvit detta ord i polilisk bemärkelse) och sofister. Dumbet och inskränkta åsigter, oärlghet eller fördomar och fanatism utgöra vanligen någondera den rådande orsaken till sådana företeelser, och dessa lyten. hafva derföre hvar för sig i alla tider utgjort de största fiender till och hinder emot sanningens seger, samt böra så mycket mer bekämpas då de anträffas tillsammans. Vi anse dessa reflexioner påkallade med anledning af en insänd arflikel, som genomgår tre numror af Postoch Inrikes-tidningen, under titeln: Skall den s. k. näringsfriheten för närvarande i Sverge införas; ty efter vårt begrepp — —LL LL nen rer