köpesumman för en samma dag försåld ko. Är ej detta en handel ett taga sig upp med? I en annan vrå — det är i Slagsmila gästeifvarestuga vi befinna oss — är en större grupp församlad kring tvenne väldiga hästskojare, som ömsesidigt auklaga hvarandra för bedrägligt hästbyte under förra marknaden. Förunderligt hvad hästars ålder snart kan fördubblas! De arme, af en dosis meklament uppiggade kampar, som trenne veckor förut med dyra, heliga eder försäkrades vara endast i tolfte året, räknade nu sina modiga tjugofyra vintrar, och den ena af dem hade till och med redan ljutit spilte-döden och derizenom lycklien blifvit befriad från vidare merknadståg Skojaren med döda hästen vari följd häraf alldeles ursinnig och ban utgöt på sin värde confrater, i rikt mått, allt det vederstyggliga som sjöd i hans vredes käril. Men denne, som var särde!es belåten med sin handel och derföre mindre än vanligt känslig för förolämpningar, sökte att tala ur en fogligare ton och gick slutligen så långt i liberalitet, att han bjöd sin motståndare jemte de dem närmast omgifvande på en kanna af herr Spösted:s kummin, såsom ett tacknamligt försoningsoffer. Vid denna hyggliga propos tystnade skojaren med döda hösten ögonblickligt, stack med en satanisk blick den turga blypiskan under rocken och framgick till disken, bakom hvilken herr Spöstedt en liten trindlagd man med stor kopparnäsa och små lurande ormögon, flink som en ekorre rörde sig bland bleckstop och glas. Försoningsglaset tömdes under högtidliga eder, derpå et! tull och så ännu ett, men just som skojarer med lefvande hästen lutade sig fram för at! fylla det fjerde, träffades hans hufvud bakifrån af ett så kraftigt slag från skojarens med döda hästen blypiska, att han ögonblickligt föll ned på golfvet. Ursinnig af rus och vrede kastade sig nidingen öfver den så lömskt slagne, utan