ändiing i författningarna om stingjernssmidet, så bafva sannolikt de fleste läsare redan genom inbemt2ndet af denna handlings innehåll haft tillfälle att uppfatta de väsendtliga punkter, hvari de olika åsigterna i denna fråga skilja sig. Men då dels en och annan torde hafva funnit sjelfva utlåtandet nog vidlyfugt, för att följa det allt igenom, dels också redaktionen, under erkännande af den förtjenstfulla och klara utredning det gifver af sakens ställning, likväl bar en reservation att afgifva mot en af det Kongl. Kollegium uttalad hufvudprincip, så ha vi trott oss al denna anledning böra med några ord återkomma till ämnet. Med förbigående af alla mindre detaljer och modifikatiorer, kan man på ett par rader karakterisera skilnaden emellan det gamla systemet för stångjernssmidet och det, som nu är i fråga att införas, sålunda, att staten hittills förbehållit sig rätt gheten att bestämma huru stort årliga tillverkningsbeoppet vid hvarje stångjernsverk får bliiva. Andamålet med denna bestämmelse, som :kett genom föreskrift, dels om smidets inskränkning till visst antal härdar och bamrsr, dels ock derutöfver om ett visst maximum i tillverkningsbeloppet på hvarje härd, har varit ganska berömligt, nemligen att förekomma skogarnes utödande. Imedlertid har sakernas tvång, såväl genom konkurrensen på den utändska marknaden, som förändrade tillverknipgsmetboder och nyare uppfinningar numera bragt saken derhän, att alla vederbörande, utan undantag, äro ense derom, att förändringar till mera frihet måste ske i den närvarande författningen. Skilnaden i åsigterna vore endast, huru långt dessa förändringar böra få sträcka sig, och denna skil:aktighet hänger egentligen tillsammans med afgörandet af den frågan, huruvida denna näringsgren hädanefter skall, i likhet med andra, betraktas såsom ett föremål för den enskilda hushållningen och omtankan, eller om privilegiisystemet skall fortsättas. Det är i detta hänseende vi hsfva ett par korta anmärkningar att göra vid en af Bergskollegium uttalad åsigt. Kongl. Bergskollegium, som föreslagit smidesrättens inskränkning till såkallad kärdfrihet, d v.s. rältigheten att å vissa privilegierade härdar få smida så mycket som kan tillverk:s, i motsats till dem, som yrka, att anläggningsrätten må blifva fri, hvartill äfven ständernas förslag om successiv upplåtelse af denna frihet med vissa modifikationer kan hänföras, säger: — — — Den nalturiiga rätten att få för näringens bedrifvande använda egna koltillgångar har det ingalunda varit fråga om att lägga berd uppå, utan afser den nu klandrade inskränkningen endast ett fortfarande hinder emot rättigheten att fritt få använda andras tillgångar, det vill här säga det väl behöfliga koltång, hvarpå andras privilegierade verkstäder och skattlagde smiden blifvit i behörig ordning grundade; men om derutöfver, inom hvilken ort som helst, befunnes andra koltillgångar, eller verkstäderna eljest lämpades någorlunda efter ortens skogstillgångar, så skulle, enligt Rikets Ständers förra samt Bergskol!egii afgifna underdåniga förslager, ovilkorligen kunna erbållas oinskränkt tillverkningsrätt, fastän icke i det motsatta fallet, emedan då andras rätt ock, enligt hvad Rikets sist församlade Ständer sjelfve nu medgifvit, åtskilliga bruks undergång äfventyrades, utom det att skogarnes hastiga utödande i en del orter då måste befaras, på samma gång som de, å andra aflägsnare ställen, ej vidare kunde för någon bruksrörelse gagnas. Just genom en, af olika kolfång beroende, författningsenlig reglering af verkstäder och smidesrätt, och sedan inskränkningen af smidet till visst ärligt skeppundtal förut varit nästen allmän, var det som, enligt kollegii underdåniga förslag om härdfrihet, denna inskränkning småningom skulle upphöra alt finnas, så inom som utom bergslagerne, derest icke bruksögarne sjelfve ville bibehålla sina gemla privilegier, och det var pä det sättet, som kollegium ansett rättvisa kunna vederfaras alla; men för ingen del tror kollegium sådant nu kunna ske förmedelst proklamerandet af allas nalurliga och lika rätt till de förut ål vissa till begegnande uppiåtna köpekolen, hvilka sålunda komme att underläggas de mäktigaste och för transporien beqvämast liggande bruken, som på det sättet blefve i tillfälle att, med obegränsadt antal verkstäder och fri tillve.kningsrätt, helt och hället undergräfva beståndet af tackjernsblåsningen i vissa orter, eller af de på med dem förut gemensamma köpkolstillgångar grundade mindre stångjernsbruken. Gerna må cet dock medgifvas, att om, tvertemot hvad händelsen nu är, inga skiljaktiga bruksprivilegier med åt vissa verk tillförsäkrad fortferande köpekolstägt inom orten fö;efunnes, då kunde och korde allog naturliga rätt awt älven inom jernhandteringen få fritt använda sina krafter, anses lika rättvis, som den i sig sjelf då vore billig. — — — — — För att rätt kunna bedömma detta räsonnemarg måste man känna huru det vanligen för