bar icke nyligen någonting i sven kt tryck va-; rit infördt, som med den mest inskränkta cch ördorssfulla uppfattning af sjelfva saken förenat en så djup oärlichet i argumentation och en sådan mängd sofisterier, som nämnde artikel. Då vi fär med öfverläggning göre författaren denna tilivitelse, skole vi icke heller underlåta, att söka bevisa densamma med goda skäl, samt sålunda öfvertaga ansvarigheten för beskyllningen; och om vi förbehålle oss, att för denna bevisning få ingå i en något utförlig recension af artike!n så fort utrymmet medgifver, så skall allmänheten åtminstone derigenom få ett tillfälle att ytterligare stadga sin öfvertygelse om arten af de vapen, som föras på den konservativa sidan. Innan denna recension företages, och oberoende af densamma, anse vi oss imedlertid nu genast böra frambåla ett serskildt uttryck i den ofvannämnda ertikeln, hvi ket icke nu för första gången förekommer. Artikelförfattaren säger nemligen (se Posto. Ior.tidn. för måndagen): Hvarföre hafva de liberala tidningarna så brådtom med stora angelägenheters afgörarde, med räringsfrihe tens, såsom med nationalrepresentationens, om de ej, på sätt en norsk tidning redan sagt, visste att de blott en liten tid rhafvar? På denna fråga kunde man nu visserligen svara, att när tvenne angelägenheter, sådana som de iTågavarande, redan i trettio år utgjort föremål för nationens önskningar, i samma mån som beko!vet af deras ordnande blifvit allt mera kännbart, så är det väl icke för tidigt att en gång få ett slut derpå. Men det märkvärdiga ligger ej så mycket uti frågan, som uti det svar, frågaren sjelf gifvit derpå. När man nemligen sammanlägger sådana förnyade och trotsande uttryck af de stationäras tillförsigt, at: de liberales tid snart är tilländalupen, naturligtvis med afseende på det stöd, som reformerna bafva att vänta bos styrelsen; när man vidare sett den bestämdhet, hvarmed en norsk författere, som visade sig närmare bekant med åtskilliga saker om svenska förhållanden, påstått, att Postoch Inrikes-tidningens åsigter i det bela, vida närmare än den liberala pressens, äro ett uttryck af regeringens eller plure2litetens inom konseljen tanka; när man dertill lägser den fullkomligt resktionära rigtning, hvari den tidning härstädes, som har de officiella åtsärdernas kungörande sig anförtrodd, fortfarande uppträder, så måste det frågas om icke med all möjlig beredvillighet att se sakerna på den ljusaste sidan, det ändå finnes skäl till nåton Oro på gruvdsatsernas vägnar, samt om icke Just derlöre ett sådant språk som det citersde, i fall det blott är ett utbrott af enskild oförsynthet, som man gerna bör tro i det läng-ta, i alla fall utgånvget till allmänheten genom en sådan organ, företer en så ovanlig och vidunderlig ställning, att det svårligen kan undgå att bos enhvar, som ej kan känna de innersta förhållanderna, väcka en början till misstroende. Uti Dagbladet förekommer äfven en insänd artikel i näringsfrihetsfrågan, hvilken bladets redaktion synes blifvit trugad att införa, emedan den reserverat sig deremot på det amplaste. Följande korta profstycke må vara nog att döma om innebållet: Preussens och Frankrikes industriella historia talar tydliga exempel härpå. Näringsfrihetens ifrare må framställa de arbetande klassernes tillstånd derstädes i de Jjuseste dagrar, det är dock i verkligheten endast skuggsidor, mörka, matta, aftynande färgor, utbredda på fattigdemens och eländets förtrampade marker, och till bevis att näringsfriheten derstädes vill till en del återgå, är: att preussiska regeringen utgifvit en, icke just skrå-, men allmän nätingsorcning, samt att uti Frankrike bildat sig större sällsksper till vissa band inom sig sjelfva, till ett visst skrå inom sin egen industri. Öfverallt, der näringsfriheten framgått, måste den gamle, aktade borgaren ännu på ålderns dagar vara träl — fattig, utom på sin arbetskonst och sin ära.n Ett vidlyftigare utdrag torde ej behöfvas, då allt det öfriga är af samma slag. Om man sammanlögger detta yttrande med de facta, som Frankrike och Preussen förete, och hvilka bland annat nyss varit framlagda i Aftonbladet, samt äro af alldeles motsatt beskaffenhet, så bar man äfven här ett exempel på det slags argumentationssätt, som vi karakteriserat i början af denna artikel, och hvilket ungefärligen motsvarar det bekanta ordspråket: Du kan visst ha rätt, min vän, men här skall skåpet stå!n een SRt SMIDESFRÅGAN. Då Aftonbladet under de föregående dagarna meddelat Boarockallae ; utlåtanda I fiåcvan am