Aftonbladet – 8 maj 1846, sida 2

— väsendtlig olikhet herrskade mellan deras skönhet. Den ena, något längre och smärtare, var nemligen blond; den andra brunett och i rik besittning af detta sprittande lif och dessa fylliga tjusande former, som äro brunetterna så egna. Ack, du söta, älskade toka, som så kan skrattal, sade blondinen och häftade sitt klara, någotlitek melankoliska öga på brunettens skälmska, glädjestrålande anlete. ,Hvad kan jag väl göra annat? svarade denna, sedan hon ändtligen med en ansträngning, som framtvingade tårar i hennes svarta, eldiga ögon, lyckats att hämma utbrotten af sin skrattlust — hyad kan jag väl göra annat, då du, min goda Aghes, så varmt och svärmande, som en herdinna i Schlaraffenland, talar till förmån för en afdankad friare? Lek ej med den heliga elden, — sade du — genom din barnsliga oaktsamhet kan du tända ett bål, på hvilket J slutligen båda blifven förtärda. Ur hvilken gråtmild roman har du väl tagit denna sublima fras? Men, allvarsamt sagdt, är då jag så eldfängd af mig, som du synes tro, då du framkastat denna ohyggliga vink om mitt fasansfulla öde att slutligen brinna på bål? Ha, ha, bal Har jag icke, tvertom, alltsedan mitt sextonde år, visat mig vara brandfri som en kassakista, ehuru jag oupphörligen varit utsatt för en svärm af dessa efterhängsna och odrägliga mordbrännare, som man gemenligen kallar brödfriare? Och tror du dessutom, att en sådan istapp som kammarherre Nyckelbjelm, den sista och tråkigaste af dem alla, skulle kunna brinna upp? Det är ju en fysisk omöjlighet, min goda vän, ech således kan du vara fullkomligt lugn för oss båda ..:-. Men han älskar dig så outsägligt, goda Horensial sade blondinen, i det hon gaf sin vän n mildt förebrående blick, hvad du kallar öld är icke annat än ett blygt älskande sinnes