Aftonbladet – 8 maj 1846, sida 2

Få ögonblick derefter framskymtade mellanlöfven på en tält vid vägen stående hasselbuske tvenne --kråkor. Kråkor? fy! hvad skall väl detta bli afl — hör jag härvid mina älskvärda läsarinnor utropa, men om jag nu säger att de kråkor, hvarom bär är fråga, hvarken voro svarta eller grå, hvarken hade näbb eller kior, utan helt enkelt voro gjorda af rosenrödt taft, hoppas jag vara tillräckligt förstådd. Eller kallar man icke vissa smånätta, solskyggande sommarhufvudbonader för kråkor? Jag vill åtminstone minnas att så är. Men voro kråkorna nätta, vackra och rosenfärgade, öfverträffades de dock vida af de förtjusande ansigten som de omslöto, och hvilka just nu presenterade sig för min dygdädla sångmö, hvilken ställt sig i backen för att lura ut något äfventyr, om hvilket sedan en visa kunde göras eller en följetongsartikel fabriceras. Att omständligt och minutiöst beskrifva vackra fruntimmersansigten, att med fantasens tumstock mäta upp längd och bredd på panna, näsa, mun, ögon, öron, haka och kinder, att vidare förflytta sig ned till den skimrande alabasterhalsen... är ett både påkostande och otacksamt göra: påkostande, emedan, för att nyttja Lidners ord, det ingalunda är godt att på en trästol sitta och dikta om så mycket skönt, af hvilket man dock aldrig sjelf kan komma i högönskeligt åtnjutande; otacksamt, emedan flertalet af läsare gemenligen hafva brådtom och sällan gifva sig tid att genomögna den noggranna förteckning på diverse fullkomligheter, som författaren uppräknar i den enfaldiga tro att läsaren skulle se med hans partiska öga. Denna historiens förtäljare nöjer sig således med den enkla förklaring, att de båda damer, som nyss framträdt på scenen, befunno sig i qvienans herrligaste blomstringsålder och derill voro palldeles ofantligt vackra, ehuru en.