vo tidt och ofta applåderade . . . . detta förtjenstfulla arbete är mycket rikt på vackra, stundom idylliska scener. — — Vi återkomma en annen gång till redogörelsen för detta snillrika skådespel, från bvilket vi hoppas, att en ny aeia för den svenska dramatiken må daterasn m. m. Skulle nu någon kunnat gissa häraf, .Jatt Postoch Inor.tdningen en annan gång skulle återkomma till detta förträffliga, snillrika skådespeln, för att stycke för stycke nersmutsa, sönderslita, förkasta det? Och den nya aera för svenska dramatiken, som tidningen förutspådde, skulle då den datera sig från ett skådespel, — som 414 dagar derefter, för att i kortbet säga, saknar sin rätta början och sitt rätta slut) — :om förherrligar den fria qvinnan — som framställt Erik och andra hufvudpersoner sämre än historien visar dem hafva varit. — som hvarkea är att klappa händerna åt eller se om igen till sin förnöjelse, m. m. som af förkastelse kan få rum inom följetongen i tre numror af Postoch Inr.tidningen — och det vill minsann icke säga litet i af det slaget? — Men det gick för sig så här. Då Postoch Inr.tidningen den 24 Febr. upp; höjde tragedin Erik XIV till skyarne och gjoride den till en epok i -svenska dramatiken — och framräckte sin hala mun till denna Judasikyss, — så hade redaktionen naturligtvis sett den; — men den 414 Mars förklaras, att hon icke selt pjesen alls. Sådan casus är i sig f sjelf märkvärdig nog; men hvad är det emot den slutsats, som grundas på denna premiss? ; Utgifvaren, — heter det i den dagens not — har icke sett pjesen och kan derföre bedöma författarens uppfattning,. Se der till hvilken höjd man kommer när man bor i Stockholm loch skrifver recensioner. Vi andra se en pjes joch våga knappast bedöma den. Post-och Inr. ;tidningers utgifvare ser icke pjesen och kan just derföre bedöma författaren — och icke blott ) fullkomligt bedöma, utan ock absolut fördöma i honom. Här ser nu allmänheten hur det kommit sig att samme Postoch Inr.tidningens utgilvare fördömt och förkastat hela Sveriges nya litteratur alltsedan revolutionen 4809, inbegripen hela den nya tidningslitteraturen — med undantag kanske af sin egen. Det kommer blott deraf, att mannen ,icke sett pjesen,. Vi vilje ock fråga: ör det då att begära, att ban skulle hunnit se allt hvad han skrifvit mot? Omöjligt. Hur skulle han då bunnit skrifva mot det? Han är ju en menniska! Eiler skulle han då icke skrifvit? Omöjligt; ban var ju en äkta recensent. Hvad är således i en sådan svår dilemma att göra? Jo, helt enkelt, hvad utgifvaren gör: fördöma allt som han icke set! och ändå skrifver om. Ty skulle han råkat, att obesedt beröma någon författare, som, kanske strängt tagen, sedan mindre förtjent det, så bade det varit uppenbarligen en skandal. Men att nedsmutsa obesedt hvad arbete som helst, hvem skadar det? Aldraminst recensenten! — Kunde det väl under en sådan hand) gå Erik XIV bättre, än det gick honom: Född till olycka, såsom foglarne att flygan. Derför säge vi med Stenbock framför den fallne Erik: Oss vändom bärifrån, Att med vår arm den nya tbronen stödjan. På denna nya tron är det som nu Postoch Inr.tidningens nya Erik tbronar i all sin glans. Lefve han och ingen ann! Kanske är det dock en och annan, som ännu v,icke sett den pjesen,? Vi frukte det! Och som Postoch Inr.tidningen är föga känd i Stockholm utom verken, och i landsorten utom Stockholms tullar, gå vi att sprida till en större allmänhets kännedom denna nya tragedi, som Aftonbladet skulle afundas Postoch Inrikestidn. att hafva lyckats tillegna sig, så framt det icke alltid måst lemna henom palmen i det tragiska facket. Vi skole härvid icke till en början låta förvilla oss af den författarens förutskickade försäkran om sig sjelf: att ban hvarken är teaterförfattare, eller känner någon kallelse att blifva det; emedan vi igenkänne häri deh öfverdrifna blygsamhet, som, motsagd i hvarje rad al hans eget dramatiska arbete, så vackert afbryter mot vår tids dumdristighet och anspråk, och påminner om den gamla goda tiden, då akademisten aldrig kunde nog skämma ut och hundsvottera sig sjelf inför sina medbröder. Riktigt anmärker Postoch Inrikestidn. författarevid det på kgl. teatern uppförda stycket: att det synes sakna sin rätta börian och sitt rätta slutv; hvarföre han börjar med början af Eriks regering och slutar med slutet af hans lefnad — en liten tidrymd af aderton år. Härigenom har man nu först och främst å ena sidan fått se huru man i sorgespelet skall börja i rätta början och sluta i rätta slutet; och å den andra fått fritt fält för den dramatiska produktionen, äfvensom utvidgade de alltför trånga gränsor af tid och rum, som den klassiska skolan hittills uppdragit. Ty om den svenska :akademiens och utgifv. konstlära förut med den obesmittade fransyska skolan endast medgifvit, att en tragedi fick omfatta 18, högst 24 timmar, så kan man nu icke säga annat än, att de blifvit högst liberala, då de tagit till hela 48 år. För närvarande tyckes också den nya skolan böra vara belåten med en sådan eftergift, och hålla Postoch Inrikestidningen räkning för denna nya ra för den svenska Ilramatiken,. Författaren fortfar: Efter vår anka hada anvyannalata swanlosa fana alktar hardt , Id MÅ U ee I HO 1 AW öd -—-— Ma j Öm ER AM RM FA mm MM AA rr MM RA Mm PA mm Am FA