Aftonbladet – 7 maj 1846, sida 2

i oeh genom sjelfva deras verklighet. Om sjöfarten är en näringsgren, som för norrmännen faller sig lättare och naturligare än för svenskarne, under det att desse hellre sörja för utvecklingen af sin inre produktionskraft, så är det väl helt och hållet i sin ordning att hvartdera folket går fram, på den af naturen anvista vägen. Dermed skola i längden säkert begge blifva bäst belåtna. Frågan om, hvilken måttstock som rättast lägges till grund för bestämmelsen af det förbållande, hvarefter hvartdera riket bör lemna bidrag till gemensamma ändamål, är af en alltför ingripande vigt och kinkig beskaffenhet. för att bär nu kunvna fullständigt behandlas. Blott så mycket är visst, att man lika litet genom ett uteslutande begagnande af den bittills antagna grunden, folkmängden, som af den utaf Dagen, rekommenderade, inkomstbudgeten,) kan vänta att utfinna det rätta; enär blott dessa och andra afseenden, sammanlagda, kunna anvisa vägen att närms:s dertill. Då Dagen går till rätta med oss, angående vårt bidrag till den gemensamma ministerkassan af 30,000 speciedaler eller 160,000 rdr rgs årligen, miste man tro att den talar emot bättre vetande, ty efter ingen upptänkl:g norm kan detta vara för litet, utan snarare för mycket, i förhållande till hvad Sverige lemnar, eller 300,000 rdr rgs. Hvarje fördomsfri och billigt tänkande svensk man, anser det också säkert vara mer än tillräckligt från vår sida, i synnerhet som Sveriges utgifter för diplomatiska angelägenheterna endast i ganska ringa grad blifvit ökade i anledning af föreningen med Norge och nästan tela den anförda summan kan anses såsom en ren vinst för svenska statskassan. Att Norge äfven kan stå sig, på att utreda deona summa, så vidt som det svårligen för det beloppet kunde besörja sina diplomatiska saker, om det skulle göra sådant på egen hand, vill jag gerna medgifva; men i sådant fall betalade man ock:å sina pengar med större förnöjelse, emedan man då kunde antaga att man då hade mera gagn och glädje af sina diplomater, än hittills till en del varit förhållandet. Jag tror icke att denna förutsättning i längden kan hålla streck, då jag, — såsom ofvan är anfördt — svårligen kan antaga möjligheten, och således ännu mindre inse företrädet af, att under våra unionella förhållanden hafva en serskildt diplomati, liksom ja; äfven hyser det hopp, att i framtiden mycket skall i detta afseende förändras till det bästa men härigenom bevisas icke naturligheten elle: allmänligheten af den angifna opinionen. At man från svensk sid2, sedan de två sista stor. thingen beviljat det nämnda beloppet af 40,004 spd. oförändradt, oaktadt den nedsättning deri som kunde fordras på grund dels af sjelfvs missförhållandet i bidraget till Sveriges andel dels af den omständigheten att riksdagen 1840 — 4841 gaf exemplet till en reduktion i detta af: seende, skall höra talas om det norrska bidra gets obetydlighet, det var likaså oväntadt, som det är orättvist och -politiskt oklokt. ) Om inkomstbudgeterna skulle läggas till grund för bestämmandet af de gemensamma bidragens storlek, skulle det väl ske med ständig hänsyr till förhållandet mellan utgiftsbudgeterna, eme dan men ju eljest skulle komma till ett påtag ligt orättvist resultat. Må det såsom exempe härpå endast anföras, att då af vår, till ett be lopp af 2,634,445 speciedaler anslagna inkomst budget, 1 070,600 i kontant utgår till den väp pade styrkan, borde i svenska inkomstbudgeten för att kunna sammanliknss med den norrska ioberäknas hvad den svenska statskassan i kon tant mindre utgifver, till följd af indelningsver kets bidrag till krigsmakten. Dessa och andr: dylika npaturalprestationer finnas icke alls i Norge esssdenns——t———v