Aftonbladet – 7 maj 1846, sida 1

imedlertid hade banditerna Giacomoni och SantaLucia förbjudit att man nalkades oss eller att man lemnade oss eld och vatten. De ville således vår undergång; de ville tvinga mig att gå ut för att mot mig begå något brott. Jag beslöt då att aldrig utgå annat än beväpnad. De hade kunnat döda mig, men aldrig begå något brott mot min person så länge jag egde lifvet. (Dessa sista ord uttalade hon med kraft och en känsla, som förorsakade en liflig rörelse ibland åhörarne.) Af anklagelseakten och under förhöret ådagalades följande omständigheter: Kommunen Santa-Lucia de Tallano häåde före år 1830 varit delad i 2:ne partier: det ena utgjordes af familjerna Poli och Qu Ychini och det andra af familjerna Giacomoni och Santa-Lucia. De första municipalvalen bragte sinnena i jäsniog och de slutades med bössskott. Man räknade nästan lika många offer på begge sidor, då i December 4834 generalen T.llemand och advokaten Figarel!li lyckades att försona de ursioniga fienderra. Ett fredskontrakt undertecknades den 410 December i Sartetne af fullmäktige, utsedda af begge partierna, och den 14 i samma månad, efter firandet af en stor messa, var hela befolkningen samlad i Sainte Lucies soc enkyrka och svor att upprätthålla denna fred. Detta kontrakt, författadt på franska och italienska, upplästes af en utaf fredsstiftarne; deruti förbundo sig kontrahen erne, sedan de först uttryckt sin sorg öfver fiendskapen och dess grymma följder: 4:0 att låta flyktingarne återvända; 2:o att lemna rättvisan sin fria gång; 3:0 att låta alla yttre tecken till fiendskap försvinna; 4:o att icke bära vapen, hvilket bruk varit en orsak till alla olyckor; Midtligen 5:o att ieke föra krig, utan hädanefter lefva såsom soda medborgare.