Aftonbladet – 5 maj 1846, sida 1

länge ban lefvat åtminstona. Har man i honom funnit en slagskämpe, en grälmakare? Nej, man har icke förmått framdraga mer än ett enda faktum, och vanställt detta ända till kalomni. (Beauvallon utgjuier tårar.) Beauvallion! man har genomgräft hela hans jefnad. Hvad har man upptäckt? Har man funnit något drag af våldsamhet, af anfall som han gjort? Nej. Man har blott funnit en sak, fremmande för denna rättegång, frågan om uret! Man har funnit en ung man, som vill gå på maskeradbal, men icke vågar begära penningar af sin slägting; har ser ett ur hos henne, tar och sätter det på Montde-Pieic i hennes namn, men återlemnar det, då man begär det, utan att det kostar någonti ing för denna slägting, hvilken också vetåt så väl uppskatta beskaffenheten af denna händelse, att hon sagt det icke vara utan genom ett ovärdigt missbruk af förtroendet, den blifvit framburen till la Presses byrå. Lemnom således detta. Det är ingenting som hör hit. — Advokaten genomgår nu bevisen för Beauvallons milda seder, intygade af talrika vittnen; han styrker, att hos Beauvallon intet hat fanns emot Dujarier, och intet skäl att deruti söka grund för duellen. Den verkliga grunden härför, fortfer hr Berryer, är att söka i det som inträffade vid middagsmåltiden och under spelet. Domstolen kan vara förvissad, att jag ej skall anfalla Dujarier, jag skall blott enkelt berätta förloppet. Sedan han omtalat detta, utbrister hr Berryer: jag tillstår, att jag, för min del, skulle hafva känt mig stött, om efter dessa ord: tag det som ni behagar ! man gjort mig allt hvad Dujarier gjorde Beauvallon. Hvad! Dujarier vill betala Beauvalon ensam; och för detta ändamål lånar han pengar — af hvem? af värdsbusvärden. Ja, jag förklarar er, att jag skulle hafva blifvit högligen föro