Aftonbladet – 2 maj 1846, sida 3

j j då ljuset segrar öfver mörkret och upplysningen öfver okunnigheten. Hit kan man med skäl räkna Konungs och Ständers beslut om folkskolor. Huru låg folkets ståndpunkt är i förståndsodling och; begrepp, huru stort behofvet är af en förbättrad folkundervisning, kan -lingen bättre inse än presterskapet, som synnerligast på landet, till stor förvåning och bekymmer, ofta mötes af den största inskränkthet lej blott i begreppet, utan ock uti sjelfva innanläsningen. MHvarje rättsinnig prestman, som vill med sin undervisning något uträtta hos yngre och äldre, måste derföre nitälska för skoIlans uppkomst och förkofran, ej mindre för att lätta sitt eljest ofta nog fruktlösa undervisIningsarbete, än för att lyfta det råa sinnet till, lom ock aldrig å liten, smak för kunskaper och ädlare njutningar än köttets och rusets. År början väl gjord, så kommer väl fortsättningen med Guds hjelp. Vi se blott sjelfva morgonrodnaden, men våra efterkommande skola glädjas och fröjdas i vishetens sköna middagsljus. Huru snart detta sker, vet ingen dödlig. Huru klart solen kan komma att skina, förmå vi ej heller bestämma. De ljusskygga kunna trösta sig med, att det hvarken kan blifva för snart. eller att massan kan upphinna eller mäta sig med landets vise. Må vi icke ändock unna folket ljuset i sin mån och glädja oss i hoppet om något bättre? Man berömmer oss mycket för urgammal frihet, men den kan ej ega bestånd, ej vara sann, utan upplysning, utan förstånd att bibebålla och rätt bruka den. Denna Svenskens så högt och ofta prisade och besjungna frihet eger då största behof af folkets framskridande på ljusets bana. — Men, underligt noz, måste alltid det goda och rätta bestå en hård kamp med det onda och mörkret, som derförutan icke vilja lemna sitt gamla välde. Så lärer ock erfarenheten ty värr om våra folkskolor. Denna inrättning har rönt ett ifrigt motstånd i alla landsändar. Synnerligast har härvid framdragits den stora kostnaden, hvarför den i allmänbet fattiga allmogen icke utan skäl ryggar något tillbaka. Detta har dock till någon del förringats gerom 41844 års Ständers beslut, att genom statsmedel understödja församlingarna. Då sedermera -Ständerna beslätat (1845), att den vid dåvarande riksmöte borttagna hälften af personela bevillningen skulle ändock utgå, af vederbörande debiteras, uppbäras och församlingarna tillhandahållas till begagnande i och för folkskolan; så är väl nästan öfverallt hufvudsakliga behofvet uppfyldt, och således skälet af bristande tillgång borttaget. Saken tyckes då nu vara på god väg. Men här möter likväl ännu en svårighet. hafva väl beslutat, att nämnda afgift skall utgå för detta och blifvande år, debiteras af häradsskrifvarne, uppbäras af kronofogdarna m. m. Kongl. Maj:t har väl tillkännagifvit detta genom cirkulärer till rikets biskopar, med förständigande att de år 4841 bevil.ade statsani; Ständerna : slagen nu komma att i allmänhet upphöra, då församlingarna böra få sina behof fyllda genom i! halfva bevillningen. Men — då man således tror sig halva båda satsmakternas enstämmiga! beslut härom, och man skulle tro att vederbörande blott hade att debitera och uppbära medlen; så befinnes, att dessa herrar vederbörande alldeles icke ännu anse sig skyldiga eller ens berättigade härtill. De sakna ännu spe-; ciela ordres härtill från höga vederbörande; ) de anse sig icke vara Ständernas utan Kongl. Maj:ts och kronans embetsmän, som ingenting kunna göra utan Regeringens ordres. Således!! Fast vi nu hafva penningar, debitorer och uppbördsmän, så kan lätt händp, att ingen upp-. börd för skolan sker någorstädes i riket, om alla tänka lika med dem ins. haft tillfälle att samtala med. Snart tillstunda nu taxeringarna. Derpå lära häradsskrifvarne straxt behöfva att begynna uppgörandet af uppbördsböckerna, för alt hinna dem färdiga till hösten, då debetsed-, larna skola utskrifvas och utdelas. Det vore derföre högeligen af nöden, att Regeringen med; det snaraste lemnade vederbörande föreskrifter härutinnan, på det att ingen försummelse måtte förhindra skolorna att i högst behöfliga bidrag, eller allmänheten besväras med nya debetsedlars lösen, eller ock häradsskrifvarne få det betydliga besväret att göra om sina längder. I dessa afseenden har ins. trott sig göra det allmänna en tjenst med att erinra om detta förhållande, utan att härmed vilja klandra eller docera dem som äro visare än han. Boende i en aflägsen landsbygd, känner han ej om kansk2 redan de be-; öfliga föreskrifterna i och för denna uppbörd unna vara gifna. Men han drifves af oegenrättan tid utfå sitt). yttig omsorg och christlig välvilja för folkets kolor, af hvilka han gör sig det glada hoppet mm folkets förkofran i upplysning och välstånd, cke i ögonblicket, utan i en framtid, då skolnrättningen, detta upplysningens frö, hunnit itveckla sig till större omfattning, lifligare verkamhet och allmännare omhuldan. Skolvän. — Redan för någon tid sedan inkom i en i i I 1 f I 1 t l j 1 I 1 0 I t t t e d i I ( S c in es 0 S 5 le krifvelse från Elfsborgs län till Red. en beättelse om följande vackra och behjertade handing, hvars omförmälande af en händelse komnit att något fördröjas, men som likväl förtjejar att blifva känd. DR si