Aftonbladet – 2 maj 1846, sida 2

nöfver demp,, hvarvid gamlen i sin ordning erinrar om de förboppningar Regeringen gjort sig af tidningarne, då hon (Regeringen) efter,skänkte indragningsmakten,, dels i en insänd elegi, som handlar om hopp och fruktan med afseende på opinionens verkningar, men hvari man tydligen ser att den sednare känslan är öfvervägande, och hvarest i slutet bland annat förekommer, huru angeläget, huru glädjande det vore, att få inandas en renare luft från våra tidningars spalter! Vi hafve nu blott velat hänvisa på dessa artiklar, utan att ingå i någon polemik deröfver. Blott ett kunne vi fråga tillbak. Om Regeringen, efter den såkaltade efterskänkningen af indragningsmakten, haft skäl att finna sig bedragen i sina förhoppningar på tidningarna; hvilka tidningar är det då som svikit denna förhoppning, ander förutsättning att Regeringen sjelf önskar se folkets rätt och sanna grundsatser försvarade? Må Postoch Inrikes, i detta hänseende främst lägga handen på hjertat, i fall något sådant ännu klappar under den gamla statsuniformen, och svara för sig sjelf! Hvad den del af pressen beträffar, som ifrån bör,an sträfvat att göra det konstitutionella samhällsskicket och det i grundlagen nedlagda frö till sambhällsutvecklingen till en sanning, så har den troligen icke att förebrå sig någon afvikelse ifrån denna bana, hvarken genom att numera motarbeta en sådan rigtning, eller genom att hafva afvikit från loyautens och moderationens bild i sina framställningar. —— — Östgötha Correspondenten yttrar, angående ett bref om representationskommitteens arbeten, följande opinion: Man berättar i bref från Stockholm. att de samlingar af statistiska och historiska uppgifter samt förberedande åtgärder representationskommittcens ledamöter fördelat sig emellan, såsom nödvändiga för arbetets fortsättande i höst, skola isin gemensamma karakter tyckas vitsorda att kommittcen har för afsigt att lägga den allmänna valprincipen till grundval för sitt bliifvande reformförslag; men, tillägger brefskrifvaren, om kommitteen sålunda å ena sidan äfven synes vara böjd att linrymma en verkligt liberal, lefvande och allmän grundprincip; berättar man också, att den, å den andra sidan, ämnar i den öfre kammaren deremot endast inrymma så ultra stationära beståndsdelar, latt folkelementet troligtvis blir helt och hållet neutraliseradt. Det minstå man kan säga härom, så vidt berättelsen skulle bekräfta sig, är att komI mitterade ej måste hafva gjort sig rätt reda, hvarken för betydelsen af en representation, eller den erfarenhet, som tvåkammarsystemet uti England och Frankrike utvecklat. Nödvändigt vore, så vidt man bör tänka sig den minsta möjlighet för antagandet af ett förslag, sådant som det här antydda, latt åtminstone begränsa den öfversta kammarens veto, på samma sätt, som Konungens är det i Norge, eller till och med blott till 2:ne riksmöten. Men utan att inlåta oss i någon diskussion om endast supponerade förslag, förena vi oss med Najaden om nödvändigheten af påtryck i petitionsväg från allmänhetens sida, hvilket i samband med förleningar ändock till sistone är det enda, som icke så lätt låter afspisa sig. SMIDESFRÅGAN. (Forts. fr. gårdagsbl.). Efter denna underdåniga framställning af sjelfva hufvudfrågan i sin allmänhet, utbeder sig kollegium nu att få öfvergå till en närmare granskning af de särskilda förslagspunkterna, som uti rikets ständers skrifvelse upptagas. Hvad 4:sta punkten angår, så synas de der föreslagna stadganden förnämligast vara egnade dertill, att på en gång grundlägga bergslagsinrättningens och de på köpetackjern grundade brukens snara undergång, åtminstone kan kollegium ej gerna föreställa sig något dertill mera bidragande medel, än att, såsom här (mom. a och b) skett, samtidigt med smidets uppmuntrande vid de gamla, utom bergslag belägne och merendels af köpetackjern från bergslagerna beroende, stångjernsbruken, i uppenbar strid med de hitintills följda principer befordra en forcerad anläggning af nya stängjernshärder och smiden vid alla de hyttor, der den betydlligaste och säkerligen mest lönande tackjernsblåsningen förut ägt rum. Och emedan det är en känd sak, att nya smidesanläggningar inom tackjernsbergslagerna, efter utfärdandet af Kongl. Förbudet af den 23 December 4636, och således under 2:ne lårhundraden fcke varit tillåtna, samt härtill, enligt IStändernas underdåniga förslag, uteslutande borde äga Tum på de ställen, hvarest största ,malmtilllgången funnes samt skogarne redan blifvit, i följd laf en starkare tackjernsblåsning, mest ålitade; så vill det häraf synas, som det lämpligaste sättet vore funnet, att få stångjernssmiden i gång just på de Iställen inom bergslag, hvarest dessa för tackjernsIblåsningens framtida bestånd måste blifva mest skadlliga; helst enär på alla öfriga ställen i bergslag, lutom vid de förnämsta hyttorna, nya smiden fortI farande blefvo att anses såsom förbjudna, eftersom förlusten af bergslagsprivilegium derstädes skulle blifva med hvarje ny härdanläggning förknippad, ehuru det, såvida smidesanläggningar inom bergslag skola beviljas, med en. klok hushållning synes vara mera öfverensstämmande, att sådana då fingo lJäga rum vid de, från malmfälten mest aflägse, eller aliest för blåsningens fortdrifvande mindre väl be