Aftonbladet – 2 maj 1846, sida 2

osäker samt en för lönande tackjernsblåsning otillräcklig, men för smida, genom blåsningens fullkomliga inställande, användbar koltillgång vore att med framtida bestånd påräkna. Om deremot nya härdar och smiden skulle, enligt Ständernas underdåniga förslag, uteslutande få iprättas vid de för tackjernstillverkningens drifvande bäst belägna hyttorna inom bergslag, är det lätt funnet, att för hvarje 4,000 sk nytt smide, som sålunda inom bergslag uppkomme, skulle den eljest tillgängliga tackjernstillgången för de på bergslagstackjern funderade bruken förminskas med vid pass 5,000 skt, emedan, utom det tackjern, som vid de nya härdarne inom bergslag uppsmiddes, möjligheten att derstädes producera tackjern till afsalu tilika förminskades i dubbel proportion, eftersom med samma kol, som då till smidet blefvo använde, ett dubbla smidesqvantum ungefärligen motsvarande belopp salutackjern eljest kunnat årligen produceras. Enligt en uti kollegii advokatfiskalskontor upprättad och härhos i underdånighet bifogad tabell visar det sig ock, att, om endast afseende fästes å de hyttor uti bergslagerna, deri bergsmän äro delägare, tackjernstillverkningen uti 34 sådana hyttor under 10 års tid per medium öfverstigit 2,500 sk för året; och antages det vidare, att utom dessa äfven ägarne till ett lika stort antal bruksmasugnar, der blåsningen vanligen drifves ännu starkare, tilläfventyrs skulle begagna den gifna uppmaningen att äfven der anlägga nya härdar och smiden, skulle sådant föranleda en minskning i årliga köpetackjernstillgången af vid pass 100,000skt, såvida som ätminstone 300 sk årligt smide å hvarje ny härd beräknades. Men då nu de på köpetackjern grundade bruken omöjligen kunna, i saknad af nödigt malmfång, anlägga egna hyttor, så vill det ock häraf visa sig, såm deras nedläggning måste blifva den omedelbara påföljden af den till nya smidesanläggningar inom bergslag sålunda gifna uppmuntran. — Och skulle tackjernsblåsningen, jemte det nya smidet, till en viss tid vilja uppehälles till lika högt belopp som tillförene, så kunde sådant aldrig ske annorlunda, än med vilkor af de hittills ganska mycket älitade bergslagsskogarnes snara och fullkomliga förstöring. Vid 4:sta punkten uti Rikets Stärders underdåniga förslag torde här vidare böra i underdånighet anmärkas den motsägelse, som ligger deri, att då inom bergslag (enligt mom. bh) härdar med smiden till oinskränkt belopp genast finge, utan alla vilkor och förbehåll snläggas vid de förnämsta hyttorna, och sålunda huru nära som helst intill dervarande äldre bruk; så skulle deremot (enligt mom. c) utom bergslag, der vida mindre skada genom dylik anläggning borde befaras, under 5 års tid ingen härd få inrättas närmare än på 2 mils afstånd ifrån förut privi!egieradt stångjernsbruk; och hvaraf det alltså vill synas, som de äldre bruken inom bergslag ej ens skulle få tillgodonjuta enahanda skydd, som stångjernsbruken utom bergslag, eftersom det ej blefve svårt att ådagalägga, att knappt någon enda ny härd inom bergslag finge vid bergslagshytta inrättas, derest antingen nödigt skogsfång dertill först borde uppgifvas, eller ock vilkoret af 2 mils afstånd ifrån förut privilegieradt stångjernsbruk äfven härstädes gjordes gällande. Den principen har uti alla hittills utkomna författningar varit antagen, att nytt stångje:nsverk ej finge inrättas, såvida ej styrkas kunde att tillräckligt skogsfång för verkets framtida underhållande vore tnom orten att tillgå, utöfver hvad de äldre bergsbruken deraf tarfvåde —; nu deremot tyckes det som, enligt Rikets Ständers sednaste förslag, just den motsatta äsigten vwille tillämpås, så att inom bergslag, eller på de ställen der hela skogstillgången bäst behöfves för hittills inrättade Verk, och hvarest kolen fördenskull äro dyrast, der borde ock förnämligest nya stångjernsbärdar anläggas. Huru landets jerntillverkning i det hela härigenom skulle befordras, är kollegium destomindre i tilifälle att inse, som kollegium, på grund af ägande sakkännedom, tror sig kunna antaga, att af de 34 hyttor inom bergslag som, enligt hvad tabellen utvisar, ärligen tillverkat öfver 2,500 sk tackjern, kanske icke mer än hälften äga tillräcklig skogstillgång för att kunna framgent fortfara med en så hög tackjernstillverkning, som den desamma under nu ifrågavarande 40 ären idkat, till följd af då gängse höga tackjernspriser, isynnerhet som anledning dertill nu icke saknas, att användandet af varm luft vid tackjernsblåsningen hädanefter torde komma att upphöra eller inskränkas, af farhåga för en sämre tillverkning, oaktadt den kolbesparing derigenom eljest kunnat tillvägabringas. Enligt innehållet uti 2:dra punkten af Rikets Ständers föreslagha stadganden skulle, efter förloppet af 5 år (mom. a) nya jernbruk fritt få anläggas utom bergslag, likasom de äldre dervarande bruken då fingo efter omständigheterna förändras och utvidgas; men inom bergslag skulle, vid derstädes redsn varande bärdar (enligt mom. b) oinskränkt smidesrätt icke få begagnas, derest icke vederbörande ägare förut afsade sig bergslagsförmånerna. Att imedlertid dessa stadganden måste sakna all egentlig tillämpning synes följa af hvad här ofvan blifvit utaf kollegium i underdånighet anfördt; ty sedan smidet i bergslagerna fått den utsträckning, hvartill 4:sta punkten skulle föranleda, har det ingen sannolikhet för sig, att nya smiden utom bergslag skulle kunna uppkomma, äfven om icke den deraf föranledda bristen på köpetackjern från bergslagerna deremot lade oöfvervinneliga hinder; och det är ej heller anledning att tro, det ägarne af gamla härdar och smiden i bergslagerna skulle vilja eller kunna utvidga sin tillverkning vid samma verkstäder, under vilkor all afsäga sig bergslagsförmånerna, sedan de fleste bergslager förut, ulan ett dylikt vilkor, fått begagna den dem i 4:sta punkten medgifna tillåtalgan till nva härdara anlägganda fär ohecränsad