Aftonbladet – 28 april 1846, sida 1

kulna Dalarne midt 1 glansen och prakien af det kongl. danska hofvet. Drottning Philippa, en af dessa drottningar, hvilkas höga, bleka, melankoliska gestalter ofta möta oss på historiens blad, hvilkas ädla hufvuden kronan törnekrönt, vid hvilkas fö:ter väl purpurn frasat, men ingen glädje blowmat, drottning Philippa framträder bär tecknad i stora, lefvande drag, med ädel, högtidlig hållning. Desto bjertare framstår, bredvid denna vackra bild, Erik XIII i all sin obetydbghet, furste utan förmåga, despot utan vilja, med en mätress, för att roas, och en gunstling, för att ledas. Temligen dunkelt förefaller oss imedlertid förhållandet emellan gunstlingen och mätressen, emellan Bengt Podebuck och Cecilia. Skiola de gälla för tvenne älskande, borde väl Cecilia icke gerna ett enda ögonblick stanna i ovisshet om rätta balten af sin Bengts låga, enär denne, öppet och oskrymtadt, gör allt, för att föra henne i Erik XIII:s armar, enständigt och varmt tillråder henne att, med sina hofjungfruliga behag, köpa pnset af konungslig bevågenhet. En dylik cynism skulle revoltera äfven den d upast fallna qvinnas bjert2, och ögonblickligt förbyta kärleken i cn nära nog alldeles motsatt ,:assion. Någon ömmare känsla, än på sin höjd likgiltighet, kan omöjligt fortlefva under sådana omständigheter. Bengt Podebuck och Cecilia äro tvenne medbrottsliga, dem ett gemensamt, ondt uppsåt sammankedjar, icke tvenne älskande, som kärleken med tänd fackla förenat. En af styckets glanspunkter är scenen, då Sven Ulfsson inför tbronen talar sitt frimodiga, naiva Dala-språk. På ena sidan, lydnadens vällust hos hofmännen, deras krökta ryggar, deras sänkta blickar — på den andra bonden, som står upprätt, lugn, oförfärad, och kommer konungen att blekna inför sina enkla ords slående sanning. Serskildt torde det tillåtas oss att här egna författaren en kompliment för den måtta, den stränga hofsamhet, hvarmed han begagnat sig af detta frestande tillfälle, att genom aldrig så liten öfverdrift köpa stormar af bifall från de högre raderna. Han har icke häraf låtit förleda sig, att gå ett enda steg utom gränsen af det tillbörliga. Kring 4450-talet led det strängt på upphällningen med Trubidurerne. De hade redan i det närmaste upphört att sjunga lais för skönheten och ,sirventes, för styrkan. Men detta utestänger dock icke all möjlighet, att ej någon enda qvarlefvande af dessa ädla sångare, som hemtade sina inspirationer från fagra qvinnors blickar och kraftfulla mäns bragder, kunnat förirra sig åt den höga Norden, till Erik XII:s måhända musikaliska hol. Likaså veta vi icke, om upplysningen gått nog långt, för att kunna spåra skenet af fackeldansen ända tillbaka i Engelbrechts dagar; men i alla fall är denna dans vacker och värdig, väl passande för en mägtig konungs hof, särdeles då facklorna voro af vida bättre vax, än det röda, historiska, som dröp af ljuskronorna i gala-salen. Tredje akten skildrar sjelfva uppresningen, huru man går ur huse, för att med svärdet, ett förtryckt folks sista och ej sällan verksammaste argument, återföra rätt och lag i landet. Det är ett elektriskt ämne, en folkresning, isynnerhet under så djupt gripande förhållanden, som här Dalkarlarnes. Man rör icke dervid, utan att sjelf känna sig träffad. Det finnes, hos de flesta menniskor, sympathetiska känslor, som resa sig upp mot allt förtryck, som med varm hängifvenhet följa hvarje den svagares kamp mot den starkare. Här hade förf. således ett serdeles tacksamt fält att bearbeta. Den högsinnade enthusiasmen hos ett folk, som väpnar sig för hvad menniskan har heligast, som tågar ut ur sina jordkojor, för att storma förtryckarnes stolta borgar, med ofullkomliga vapen, med knappa förråder, men med bjertan klappande högt af fosterlandskärlek och stridslust, se der en afvundsvärd tafla för en dramaturg, serdeles då den infaltas i ramen af ett äkta Nordiskt sommarlandskap, der åskådaren tycker sig känna igen hvarje föremål, der-vinden sakta rasslar i hängbjörkarnes rika löfverk, och elfvens blåa vågor spegla bilden af ett resligt Herrans hus. Men här frukta vi, att förf. icke af sitt ämne gjort allt hvad han kunnat. Intresset falier märkbart i denna akt, som ändå synes mest tjenlig att underhålla det. I f.erde akten framträder först Måns Bengtsson Natt och Dag, som verksamt ingripande i handlingens gång. Ända till dess har ban, likt den gamle öfverallt och ingenstädes, varit synlig både här och der, mera dock som en uppenbarelse, än som en varelse af kött och b!od. Måns Bengtsson har af förf. fått det tunga uppdraget, att samtidigt bära upp tvenne stora passioner: ett brinnande hat till Eagelbrecut; en brinnande kärlek för hans dotter. Vi frukta, att i detta förhållande ligger något onaturligt, något, som strider mot allmänna, psykologiska lagar. Tvenne våldsamma lide!ser kunna icke serna trifvas i bredd i ett menniskobjerta. Man vet personer, som hängifvit sig åt ett blindt spelraseri, och derigenom bringat den klagande rösten af en olyckhg kärlek will fullkomligaste ystnad. Cinq-Mars skrifver i ett af sina bref ill de Thon, att, sedan han kastat sig in i den politiska intrigens irrgångar, på äre!ystnadens slingriga väg. hade han alldalac olgmt hane Län