Aftonbladet – 28 april 1846, sida 1

BLICK TILLBAKA. Då vår sednaste blick tillbaka endast lem nade oss tillfälle att, med några korta rade taga Engelbrecht och hans Dalkarlar, i skär skådande, är det med verkligt nöje vi än e gång återvända till detta ämne, som torde me ära bestå äfven inför en genomförd granskning Enär skådespelet redan, efter en följd af re presentationer, kan antagas kändt af allmänhe ten, anse vi oss frikallade från att lemna någo; förutgående framställning af dess innehåll, uta skrida genast till en öfversigt af dess förtjen ster och äfven, der vi tro oss finna dem, a dess brister. Förf. har med mycken talang inledt sitt äm ne genom en. målande äkta högnordisk scer der yxan faller dåft i skogen och qvällringnin gen dallrar emellan de snöhöljda furorna. Dei Dalska dialekten, bekant åtminstone för de fle sta af hufvudstadens invånare, träder välkom nande emot åskådaren. Man känner sig genas hemmastadd, fianer sig plötsligen midt inne bandlingen, utan att intresset tröttas af de lång släpiga expositions-scener, som vanligen gå spetsen för hvarje större dramatiskt arbete. Förf. behöfde Dansken Abilgard, för att åskåd liggöra den vackra id6, som uttalar sig i slut scenen, då Engelbrecht, döende, lägger Sven skans trogna hand i Danskens, och, med dei profetiska siareblick, som är ett redan bristand öga förvarad, förespår elt slutligt, varmt när mande emellan de begge, då mot hvarannar väpnade nationerna. Imedlertid skulle mot Abil gard med fog kuuna anmärkas, att han är in gen rätt son af sin tid. Han, ädlingen på fem tonhbundratalet, sänker sig ned till bergsmans. dottren, efter seklets begrepp möjligen ett fö remål för en riddares sinnliga lystnad, ej fö hans rena, ömma kärlek. Han, Dansken, kän ner sympathier för arffienden, Svensken, oci träder medlande upp till dennes förmån i et ögoablick, då likväl Juten betraktade sig som den sjelfskriine Herren bland unionsfolken, oct ansåg hvarje reservation mot denna rätt son ett våld. Abilgard, sonen, drager sitt svärd mo fadern, i ett tidehvarf, då b!odsbanden betrak. tades heligare än någonsin, då familjens che tillika var dess despot. Imedlertid bar det lyc kats förf. att, ehuru litet Abilgard ingriper i då stora momenterna i skådespelet, likväl hålla honom fri från hvarje spår af faddhet, ett fel som annars gerna på scenen vill vidlåda dylika älskare-roler. Af verkligt storartad hållning är uppträdet i första aktenus andra tablå, då Jösse Erikssons egenskap af gäst i Engelbrechts boning ensam skyddar honom från den retade och öfverlägsna