Aftonbladet – 27 april 1846, sida 2

tur, utan lemnade folkets sinnelag lika litet lugnadt som förut, snarare retade och förbittrade den. Huset borde deremot forska efter orsakerna till brotten i Irland, samt undanskaffa dessa. Man hade sagt, att den makt billen förlänade icke skulle missbrukas, emedan den lemnades i pålitliga händer, men talaren kunde icke antaga ett sådant bevisningssätt, då man ibogkommer de missbruk, som förut åtföljt alldeles dylika embetsförsäkringar, och hvarpå han anförde en hel rad exempel. Hvad som förut händt kunde hända hädanefter, och han besvor derföre huset att aldrig anförtro en oinskränkt makt åt någon. Experimentet vore dessutom ingenting nytt; sjutton gånger hade det blifvit upprepadt efter föreningen. Regeringen hade nyss uppfyllt en stor pligt emot Englands folk; han bäd den nu uppfylla en lika pligt mot Irlands. Aldrig hade något land lidit sådant förtryck, som Irland pålagts af England; men allt vore förgätet om Regeringen gaf Irland samma friheter, samma skydd. En berömd hjelte (hertig Welliogton) hade i Öfverhuset talat om Irlands stora välstånd och lyckap; detta förklarade Tal. vara ett förrädiskt påstående, som blott kan vara falskligen lagdt i munnen på hovom. Huset behöfde ju blott läsa sin egen kommittes-berättelse, som vittnade, att i hela Europa icke finnes ett så eländigt bondestånd som i Irland; och han åberopade lord Devons berättelse, som säger: de äta dåligt, bo dåligt, kläda sig dåligt och blifva uselt betalta för sitt arbete; samt en annan som bevittnar, huru deras enda spis är potäter, deras enda dryck vatten, deras hus icke skyddade mot regnet, och att säng och täcke är en sällsynt lyx,. Sir Graham hade förklarat de i Irland begångna brott såsom en skamfläck för vår kristendom; talaren förklarade irländska allmogens belägenhet såsom en skamfläck för lagstiftningen. England har regerat Irland dåligt, och deraf bärleder sig Irlands förbrytelser. — Derefter öfvergick talaren till antydandet af de sanna orsakerna till brotten och oroligheterna i Irland, och angaf såsom den hufvudsakligaste det förestående fördrifningssystemet med bönderna och förpaktarne. Äfven beklagade han sig öfver justitieförvaltningen der; folket bade intet förtroende till den, helst som i spetsen för densamma stodo personer, hvilka alla ansågos såsom de emot katholska religionen mest fördomsoch hatfulle i hela landet. Man hade afsatt 74 fredsdomare för det desse varit repealers (d. ä. sådana som vilja upplösa unionen mellan England och Irland), och opartiskhet vid domstolarne fanns ej. Han åberopade äfven allt det onda, som statsprocessen mot honom sjelf vållat. Slutligen uppgaf han några botemedel. De friheter regeringen i sednare tider medgifvit till egendomsägarne i Irland, och i synnerhet rättigheten att förpanta den -växande grödan, hade varit en rik källa till förbrytelser. Afven billen angående uppsägningar af förpaktning å jord måste förändras, så att förpaktarne finge skadestånd för sina å egendomen vidtagna förbättringar. Den Ulsterska förpaktningsrätten borde utsträckas, ty i norra Irland visade egendomsherrarne sig mycket menskligare och ädelmodigare än i söder och vester. Afven rättegångsordningen för ,stora juryn) måste förbättras. Irland ägde icke ännu det -antal parlamentsvalmän, som det borde. Den reform man gjort i kommunalväsendet var icke tillräcklig. Slutligen voro irländska statskyrkans verldsliga besittningar alltför olika fördelta i landet.