Aftonbladet – 23 april 1846, sida 3

Moo I el ,) redaktion kunnat inrymma densamma i sin tidning. Stränghet i omdöme, kraft i vederläggning, allvar li bevisning äro egenskaper, som aldrig böra skiljas från recensentkallet; tvertom, de äro den enda säkra grundval, på hvilken rättvisa skipas inom andens gebit. Men man observere då, att några på höft framkastade fördömelse-anathemer ej äro stränghet i detta ords sanna betydelse; att ett och annat framtvingadt rapsodiskt exempel ej utgör någon vederläggning, och att ett på de aldralösligaste subjektiva grunder afgifvet tillfälligt omdöme är I något helt annat än det slags bevisning, som kan Igälla inför en vitter domstol. Det är ingalunda recensentens kall att nedsätta, afskräcka och tillintetgöra ett uppspirande anlag; om han rätt uppfattat vigten af sitt åliggande, måste han komma till den öfvertygelse, att han medelst uttalande af Isanningens språk bör göra rättvisa åt både fel och TI förtjenst: så nemligen, att det förra genom bevisningens öfvertygelse ledes till förbättring, om en sådan är möjlig; att den sednare deremot uppmuntras, näres och understödjes. Med kritiken står eller faller i viss mån både konst och vetenskap 1— naturligtvis under förutsättning, att densamma innehar sin sannskyldiga ståndpunkt — ilika grad Isom begreppen om rätt och orätt, i hela lifvets Iskiftande förhållanden, till en högst väsendtlig del bero af den sanning, opartiskhet och rättvisa, som uttryckas i tillämpningen af samhällets lagar och författningar. Likasom genom en skef uppfattning eller ett felaktigt handhbafvande af domarekallets upphöjda pligt de högre och ädlare elementerna i samhället tryckas tillbaka och måste lemna rum för all den förbistring i moraliskt och socialt hänseende, som en missledd eller falsk rättskänsla föder, så skall ock genom ett skeft omdöme öfver ämnen, som ligga inom ideernas verld, begreppen om sanning och skönhet konfunderas på ett, sätt, som i högst väsendtlig grad skadar utvecklingan af det högre lifvets intressen. Det är med den öfyertygelse, att Dagl. Allehandas recensent, då han företagit sig att bedöma Trolldomstecknet, ej så noga fäst sig vid dessa förhållanden, som ref. gjort sig till en pligt att granska samma arbete och i dessa rader framlägga sin öfvertygelse om dess värde. , Hvad nu först arbetets plan beträffar, skall man ej med skäl kunna påstå, att den icke är genomförd efter en grundtanka, som, konseqvent och logiskt utvecklad, fullkomligen ådagalägger att förf. haft sitt mål tydligt för ögonen och vetat att just! ditåt rigta sitt bemödande. Det hemlighetsfulla troildomstecknet, som redan från äldre tider varit på ett mystiskt sätt förenadt med herminiska stamgodsets öden. utgör utgångsoch slutpunkten af bokens innehåll... Med detsamma såras hjelten i romanen säsom barn; medelst detsamma löser sig gätan af det i hemlighet utförda bedrägeri, hvarpå arbetets samtliga detaljer på ett närmare eller fjermare sätt äro sammanbundne. Uti dessa skiftande taflor, uti dessa än djerfva, än milda, än uppskakande, än försonande teckningar skall ej kunna uppletas en enda, som ej harmoniskt ansluter sig till det hela, vare sig att de relevera hjertats lidelser och allt det ädla eller nedriga, som i detsamma kan finna en bostad; att de framlägga naturen i dess majestäliskt förvånande stormscener eller dess mildt tjusande behag; vare sig att de göra för oss åskådligt det yttre lifvets brokiga spel eller hjertats mysterier. Väl skulle men vid ett hastigt betraktande kunna tycka, att ombytet af barnen, som inträffar under grefvinnan Herminis bortovaro, är en nog djerf tanka, för att derpå grunda den series af tilldragelser, som deraf blifva en naturlig följd; men vid närmare granskning skall utan tvifvel visa sig, att i denna id ingalunda ligger någon paradox, någonting fysiskt och moraliskt omöjligt. Hela detta invecklade förhållande synes oss väl betingadt af Reginas karakter och den sorg, hvarför hon var ett offer; likasom vi ej anse denna tanke i en enda detalj under händelsernas fortgång vara förnärmad. Hela utvecklingen af bokens grundtanke försvarar både positift och negatift den antiaristokratiska åsigt, att hjertats adel aldrig härflyter från förfädrens begrafda ära eller från förvittrade diplomer, utan att densamma räknar högre anor och helst smyckar sig med dygdernas förtjenster. Hos Adalbert, den låga hyddans son, afgudad af en af förfiningens många därskaper intagen fostermoder, lefde ständigt denna känsla för allt ädelt, stort och heligt, som gjorde honom till den vackraste bild af manligt väsen, under det Magnus, med det grefliga fullblodet i sina ådror, pröfvad af motgångarne, härdad af fattigdomen, blef en bof och sku!le blifvit det under alla förhållanden. Sc här den ledande tanke, som utan örirringar eller konfusioner, utan sidosprång, utan ilt stöta mot.de fordringar, moralen och konsten ramställa, gifver ät detta arbete preget af sanning och lif. Lyssnande till de alltid förekommande upoepbarelserna af en Försyn, som uttalar sig i både lien lägre och högre verldsordningen och medelst velöningar eller straff manifesterar en rtättvisa, som igger högre, än att våra inskränkta blickar alltid kulle kunna sc den, har förf. låtit det ädlas ridiare vinna all den lycka, hans goda hjerta förtjent, nen iasten och ölvermodet deremot i sin mån be.räfta den satsen, att de bestraffa sig sjelfva. Vi unna och måste på grund häraf anse bokens grundanka hvila ej blott på en allmänlig moralisk sant ing, utan, hvad mer är, på en sannt kristlig åsigt f tingen och deras sammanhang. Detta i korthet om arbetets plan och huruvida ieisamma med skäl kan betraktas såsom hvilande jä enheten af en genomförd tanka. — Vi hafva edan antydt hufvudkarakteren af de personer, kring vilka händelserna ansluta sig. Vi hafva sagt, att örl. gjort sig till uppgift att låta både den goda ch onda principen uppträda i sina särskilda reresentanter. Äfven häruwinnan har förf., efter ärt omdöme, ingalunda. misslyckats, en sak, hvilen flera recensenter erkänt, men som den stränge Dagl. Alleh, så förnekat, att han vägat absolvera ela sitt domslut i denna fråga med det patetiska tropet: hvilka karakterer sedan! Vi för vår del åga Vara af så olika tanka med herr n—g, att vi nse teckningen af hufvudkaraktererna såsom det nest lyckade af hela arbetet. Adalbert är en mild ch from natur, som, tacksam för medgången och jekan, har mod och kraft att trotsa motgången ch olyckan, jä, som med en ädel resignation, vid NNntäcktan .af hane warklinsa härd är färdig att utan AX --—-— ss O— mm — NV -— på on P AQ OO Ö Fr ms MM st