till dessa samhällets höjder, hvilka icke få hin na högre upp än till thronernas fot. Hr grefven har ett ögonblick varit nog oförsigtig att påminna kommitteen om att: Sve riges grundlagar äro bland de få, hvilka ut tryckligen medgifva förbättringar, som af er annan tids erfarenhet kunde möjligen pröfva: nyttiga; men han har sökt afbjelpa denna oförsigtighet med erinran om, ,att lagstiftarer utstakat den väg, hvarpå nya åsigter kunna görs sig gällande,; det vill med andra ord säga Svenska folket skall få en representationsreform då alla fyra Stånden frivilligt samtycka till at upplösa sig; ty grefven har derjemte ordat om besvurna lagars helgd och betryggande former,, m. m. Men grefven har förgätit, elle kanske aldrig vetat, att stiftarne af 1809 år: regeringsform, som tillförsäkrar Svenska folket att dess grundlagar skola kunna få ändras i enlighet med tidens upplysning och nationens behof, sökte uppställa såsom sitt mål: en starh Regeringsmakt; och att de, högt erkännande behofvet af stånds-representationens upphäfvande, således väntade af denna makt ett allvar ligt stöd för reformen. Så trodde ock folket och om det icke förr och högljuddare påkallat den, än så, som nu skett, så har detta sitt skäl deri, att det, genom Regeringens svagbet att låta landets myntväsende förvirras, samt dess senfärdighet med alla andra vigtiga förbättringar, i lagväsende, statsförvaltning, menighetsstyrelse, och foikets öfriga materiella angelägenheter, så invecklade alla våra samhällsförhållanden, att mängden lätt tog verkningarna åsom orsak, och icke insåg hela vigten af at! rst få ett sannt uttryck af allmänna tänkesättet. Då dertill kom, att Regeringen medels! elt statsstreck lyckades länge undertrycka der fria yttranderätten, intill dess genom måhända de ihärdigaste enskilda bemödanden, som något land framtett, tryckfriheten åter blifvit sådan, som grundlagen tänkte sig den; så inses lätt, att det just är Regeringsmaktens först afvoga och ännu åtminstone likgiltiga behandling af den stora reformfrågan, hvilken vållat, att den icke kommit till något lyckligt resultat och troligen ännu icke binner fram till ett sådant. ,Sveriges grundlagar, känna icke en svag, liknöjd, neutral, obeslutsam, mellan småaktighet och opartiska doktriner vacklande Regeringsmakt, som skyr sjelfva andan af Svenska: folkets och dess lagars karakter, öppenhet och offentlighet, och med fruktan afväger kotterimenisvgarna på interessenas diamant-vigt. De tänka sig en Regering, som känner folkets tänkesätt, som ser dess tunga sträfvanden, som respekterar dess goda vilja, som deltager i dess bebof, som hör dess önskningar, och som, i medvetandet af det lagliga ansvar,, som kan af dess ledamöter utkräfvas, och under erkännandet af deras pligt att iakttaga Rikets sannskyldiga nytta samt ådagalägga ,oväld, nit, skicklighet och drift, icke underlåter att med a!la lagliga medel bereda, befordra och utföra allt, hvad som fordras för att göra folkets tillstånd betryggadt och förbättradt. De hafva deriföre gifvit Regeringen en stor, en dyrbar makt; och de hafva gifvit henne ett vapen till sitt försvar, då hon, i striden för det allmännas väl, på sin väg möter fördomarne, egennyttan, listen, lögnen och hatet — eft vapen, som hon gudnås aldrig rätt förstått och derföre helire misstrott än vetat att sig tillgodogöra — nemligen offentligheten. Om hon använde den och hyllade den, och låte den inför hvarje Svensk mans ögon rastlöst framlägga sina afsigter, sina medel, sina förehafvanden, under det att hon oförstäldt yppade sina betänkligheter, sina svårigheter, kanske sina faror: hon skulle ej då behöfva låta en statsminister, i stället för at! åt benne vinna heia folkets bifall och välsignels2 genom en alla onda krafter nedslående offentlig förklaring af hennes tänkesätt, hviska till femton kommitterade en hop fraser, hvilka innebåra så pass många anledningar till att hon sjelf ej vågar sig fram i folkets spets, så at! han, för att smickra dess fåfänga, i slutet aj sitt tal ansett nödigt orda om Svenska folkets frisinnade anda, och vördnad för allas rätt m. m., om hvilkets allvar man lättast kan öfvertyga sig af den synbara paniska farhågan ati lemna det sammå politiska rättigheter, som det Norska folket redan eger och vetat till sin tre! nad och uiveckling begagna. NÄRINGSFRIHETSFRÅGAN.